En mörkare bild av situationen i Turkiet

I en stensarkofag i ett stor sal som är en liten del av ett omfattande minnesmonument vilar han, Kemal Atatürk - nationalstaten Turkiets landsfader. Runt omkring finns byggnader som visar upp hans bilar, böcker och andra tillhörigheter. Det är inte utan att man känner ett drag av Kim Il-Sung i luften. Medan vi besöker byggnaderna är det dags för en procession, vi får kliva åt sidan. Metallplattor putsas, människor i alla åldrar samlas utanför i raka led, fyra i bredd.
Mustafa Kemal Atatürk avled den 10 november för nästan 75 år sedan, 1938. Han lämnade efter sig skapelsen Turkiet, framkarvad ur resterna av det ottomanska imperiet. Ett land fött ur uppror och krig. Rädslan för dess sönderfall kan sägas ha präglat hela dess 1900-talshistoria. En nationalstat skulle skapas ur den mosaik av människor, språk och grupper som kännetecknat det fallna imperiet. Inte alla var eller kände sig som turkar. Här fanns exempelvis greker, armenier, judar och kurder. Vilka framtidsvisioner som Atatürk verkligen bar på kan diskuteras. Enligt en av de turkiska myndigheterna utgiven faktabok om Turkiet, var han en man med dynamism och stark intuition som gjorde exakta bedömningar av maktbalanser och korrekta värderingar av nationella och internationella förhållanden. Informationsavdelningen har som synes gjort sitt yttersta för att förmedla sin bild.
Atatürk genomförde stora, svepande förändringar av samhället. Sekulariseringen sattes i högsätet, de arabiska bokstäverna ersattes med latinska, vissa klädesplagg förbjöds och den muslimska tideräkningen ersattes med den gregorianska. Turkietturkiskan blev landets enda officiella språk. Stora grupper greker fördrevs ur landet. Kurdiska anspråk slogs ned i flera blodiga uppror, konflikten har som bekant pågått ända in i våra dagar. Landets historia har kantats av militärkupper, den första 1960, den senaste 1980, vilka präglat statsbildningen. Militären anses fortfarande ha en mycket stark maktposition i samhället.

Bilden av Turkiet i omvärlden är ofta den av ett land med ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna, tortyr, förföljelser och i avsaknad av yttrandefrihet. Flera av de icke-myndighetspersoner vi träffar på vår resa anser att det trots allt skett en viktig utveckling åt rätt håll det senaste decenniet. EU:s krav driver fram förändringar, men det kunde gå fortare.
På The Human Rights Foundation of Turkeys kontor träffar vi generalsekreteraren Selim Ölçer. Hans bild av situationen är något mörkare. Under 2002 rapporterades 965 fall av tortyr till organisationen, under de första fyra månaderna 2003 är siffran 250. Han säger att de senaste förändringarna i författning och lagar, det sjätte demokratipaketet, har gett vissa resultat. Men författning och lagstiftning går inte hand i hand. På organisationens hemsida, www.tihv.org.tr, hittar man skrämmande uppgifter, vilka tydligt illustrerar det demokratiserande Turkiets allra mest grundläggande problem.
Ett Turkiet som vill ta plats i unionen måste vara ett Turkiet där torterarna inte ges skydd undan lagen, ett land som inte ser mellan fingrarna på brott mot de mänskliga rättigheterna, ett land som erkänner och bejakar sina minoriteters rättigheter. I detta finns inga genvägar.