En mycket blandad Olrog-kavalkad

Men uvertyren betade i rask fart av en rad av Ulf Peder Olrogs mest kända melodier om konserverad gröt och folk som varit på turné eller dansat på Valhall. Och det tog sig snart med spelet.
Bristerna kanske inte gjorde så mycket heller, för upplägget under kvällen liknade festföremålet självt med å ena sidan stilbrytningen mellan en lärd presentatör, som med akademisk skarpsynta formuleringar analyserat fram de stora linjerna i författarskapet, och å andra sidan mer eller mindre utklädda farbröder, som med en gitarr om halsen sjöng med mycket varierande sångröster och spelskicklighet. Men alltid med fart och kläm. Och det betydde allt.
Och jag tänkte att de måste ha hjärtligt roligt på sina interna sammankomster med lagom djupbottnade hyllningar till Bacchus och Bellman. Och alltså även Olrog.
Och i går alltså även från Culturums stora scen, vilket var lite svårare. Helst borde programskaparen Roland Berg kunnat tala friare från manus. Och Sid Jansson hålla fast vid en tonart, när han annars hade ett sådant vinnande utspel med Olrogs miniatyrlåtar och med sin frodigt vingudshyllande ”Dityramb i morgonglans”.
Men Bernt Johansson, som inledde den mycket blandade solokavalkaden och verkligen inte spelade som Orfeus på sin gitarr, vann sedan på poäng när han så tydligt pratsjöng ”Ack vore jag två vita kaniner” med stor underfundighet, precis i textens anda.
Kvällens finstilta fullträff kom från Bosse Forsell, som lugnt och fritt och med små medel levandegjorde den trötte kristendomsadjunktens hämnd på eleverna genom att systematiskt lära dem fel i sången ”Robinson Caruso”.
Götiska förbundet på 1800-talet måste le igenkännande i sin himmel åt kvällens ”Rumba i Balders hage” och åt ”Schottis på Valhall”.
I dag ser vi ju sällan vuxna män dansa pardans iförda vikingahjälmar med horn, eller hur?
Stal showen gjorde tveklöst de två skickligt spelade och improviserande fyllkajorna med ”Köp en tulpan”, med slirig gång och sluddrigt tal från Magnus Ljungkvist och Henrik Mickos.