Vem ska jag ringa när jag vill prata med Europa? ska USA:s utrikesminister Henry Kissinger ha sagt på 1970-talet. Decennierna därefter arbetade EU för att världens ledare skulle veta vem de skulle slå en pling.
Det ultimata ämbetet uppfanns för några år sedan och innehas sedan dess av brittiskan Catherine Ashton. Hon har i sin roll setts som både oviktig och som ett försök att göra unionen till en federal stat. Inte blir det bättre när hon omskrivs som EU:s utrikesminister.
Så sent som i går kom genombrottet för unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som jobbet heter på pappret.
Ashton blev under natten till tisdagen den första internationella politikern som fick träffa Egyptens störtade president Mohammed Mursi, rapporterade amerikanska CNN (30/7).
EU aspirerar på en medlande roll mellan Egyptens nya styre och den folkvalde men avsatte Mursi. Ashtons presstab jublar antagligen över att hennes initiativ skapat rubriker över hela världen – för första gången någonsin.
En stärkt roll för EU:s utrikeschef skulle gå hand i hand med de upptrappade planerna på att stärka unionens gemensamma försvar. EU-kommissionen har ett nyfunnet intresse för de 28 ländernas vapenindustrier och vill nu att unionen gemensamt ska tillverka egna drönare, har bland annat SvD rapporterat (30/7).
Medlemsländernas försvarspolitik- och industrier har hittills varit oantastliga för Bryssel. De gemensamma handels- och arbetsmarknadsreglerna gäller inte när affärerna rör vapen och krigsmateriel.
Om EU:s utrikespolitiska muskler lyckas växa till sig är det helt enligt planen. Mer kraft, tydlighet, inflytande och samordning av försvaret var en viktig hörnsten i Lissabonfördraget som spikades 2009.
Det var då Catherine Ashtons nuvarande jobb hittades på och visionerna om en gemensam och betydelsefull utrikespolitik kom på pränt.
CNN kallar Catherine Ashton för "EU:s toppdiplomat", en felaktig titel som hennes staben inte kan vara nöjd med. Men att det över huvud taget blir rubriker kan vara första steget för att EU ska lämna flugviktsklassen i utrikesdiplomatin.
Drömmen om ett starkt och samordnat europeiskt försvar är däremot fjärran. Den demokratiska unionen och regeringarnas vilja att ge ifrån sig nationell makt är kroniskt svag i EU.
Tilltagen som skrevs in i Lissabonfördraget för att öka sammanhållningen har inte hjälpt; den ekonomiska krisen har gjort läget värre.
Misstänksamhet och demokratiskt underskott skyler man inte över genom att uppfinna en utrikeschef.