Men nu har den kavate mullvaden fått konkurrens hemma av björnen i Jon Klassens nya bilderbok ”Jag vill ha min hatt”.
Han är rätt stor och klumpig, den stackars hattlösa brunbjörnen som alldeles uttryckslös vandrar runt i skogen och frågar de andra djuren om de sett hans älskade huvudbonad.
Räven har inte sett hatten. Inte grodan heller. Och inte kaninen.
Fast man blir ju lite fundersam på den där kaninen. Han är så väldigt ivrig att förklara att han inte sett någon hatt. Och att han aldrig skulle stjäla någon hatt. Och att det räcker med frågor nu.
Och vad är det förresten som kaninen har på huvudet? Är det inte just en hatt...
Den kanadensiske barnboksförfattaren och illustratören Jon Klassen berättar sin historia med ett minimum av ord och i enkla, avskalade bilder. Björnen rör aldrig ens en min, frågan är om det inte rentav är samma björnbild som Klassen petat in på nästan alla sidor. Lika stillastående är djuren han möter. Alltihop skildras dessutom i en murrigt brungrå färgskala. Men det är just kontrasten mellan det dystert repetitiva och den plötsligt dramatiska finalen som är själva grejen med ”Jag vill ha min hatt”.
Jag tänker inte avslöja slutet – inte ens för er vuxna. Men det är så överraskande, så fräckt och så otippat för en barnbok att man nästan häpnar. Och sedan börjar man gapskratta.
Jag kan säga så mycket som att väldigt känsliga små kaninägare inte bör läsa boken. Det kommer att ge dem mardrömmar om hämndlystna björnar med smak för kaninkött.
Men för alla andra väntar en humoristisk, oemotståndlig och alldeles underbar liten bilderbokspärla.
En oemotståndlig hattjakt
När vi är sugna på riktigt rolig kvällsläsning hemma letar vi alltid upp ”Det var det fräckaste”. I Werner Holzwarths klassiska bilderbok får man följa mullvaden som får en bajskorv på huvudet och sedan vandrar runt och frågar ut de andra djuren för att hitta den skyldige. Det är fräckt, kul och lite smågalet och trots att man läst boken tusen gånger skrattar man högt.
Så jobbar vi med nyheter