En provokatör har tystnat
En provokatör har lämnat tuschpennan och dragit vidare. För Lars Hillersbergs skull får man hoppas att det finns papper och penna även i livet efter detta. Annars kan han få svårt att stå ut.
Viljan att provocera och väcka debatt låg i tiden, men Lars Hillersberg var grövre och träffsäkrare än de flesta av sina generationskamrater. Han drev ofta provokationerna ett varv extra och klev ofta över gränsen för det som ansågs passande.
Ett typiskt exempel är teckningen där dåvarande folkpartiledaren onanerar med en rörtång. Etablissemanget rasade och bilden åtalades, men Hillersberg friades. Drygt 20 år senare kunde han fortfarande fnissa förtjust när han berättade om den uppståndelse bilden väckte.
Uthålligheten var ett annat av Lars Hillersbergs signum. När vänstervågen ebbade ut bytte många politisk kostym, men Hillersberg förblev obekväm. Han startade tidskrifterna Utslag och Gatskrikan och fortsatte att producera sina svartvita bilder, ofta rätt röriga och försedda med mångordiga textkommentarer.
Han häcklade politiker och makthavare, men riktade lika gärna sina giftpilar mot den vänsterrörelse han själv var en del av. Som i teckningen Hommage à Mao där ett helt demonstrationståg fyllt av Mao Zedong-kopior höll upp plakat med bilder på varsin individ. 70-talets enögda ledarkult var inget för Hillersberg. Politiskt korrekt blev han aldrig.
I början på 1990-talet blev Lars Hillersberg Gnestabo. Det var nog livets hårda omständigheter som förde honom hit, men han fann sig snabbt tillrätta.
Entusiastiskt engagerade han sig i Gnestas kulturliv, upplät sitt eget vardagsrum som teaterscen, gjorde scenografi till Gnestas nyårsrevy och drömde om att starta ett seriemuseum
i sin nya hemkommun.
Även Södermanlands Nyheter blev en del av hans tecknararena. Det började dyka upp tjocka igentejpade kuvert på tidningen med hans egen publikation Gatskrikan. Alltid med en dittecknad pussmun som personlig hälsning.
Hillersberg var klurig, men obekväm. När ett av tv:s nyhetsankare åtalades för sexuella trakasserier ritade Hillersberg av honom fullt igenkännbar med snoppen som ett dinglande ankare under tv-rutan.
Strax före jul ringde han och ville ha in teckningen som julhälsning i SN. Dåvarande ansvarige utgivare blev alldeles blek när han såg bilden. Någon julhälsning blev det inte. När Lars Hillersberg fick veta det fnittrade han. Förstås.
Senare ställde han ut sin ankarbild på ett galleri tillsammans med refuseringsbrevet från Aftonbladet: Skitkul, men går f...n inte att publicera.
Provokation var Lars Hillersbergs livsluft. Men människor förväxlade ofta hans verk med hans person. Han gjorde sig osams med många och talade flinande om hur ömtåliga människor var, men var aldrig elak. Själv uppfattade jag honom som vänlig och betydligt känsligare än folk i allmänhet trodde.
När han 2001 fick statlig konstnärslön väckte det ont blod. Ett antal debattörer hävdade att Hillersberg var antisemit och att hans teckningar av stornästa judar borde diskvalificera honom från en sådan förmån.
Den gången blåste det nog lite hårdare än Lars Hillersberg själv önskade. När jag intervjuade honom om uppståndelsen var han märkbart skakad. Han hade med sig tjocka buntar av skrifter och teckningar som skulle bevisa att han inte alls var någon judehatare. Hans kritik gällde staten Israel, menade han. Inte det judiska folket.
Men när han sedan skulle teckna sitt självporträtt till intervjun kunde han naturligtvis inte låta bli att provocera ännu en gång och ritade sig själv med krokig jättenäsa och judisk kalott på huvudet.
Jag tror att Lars Hillersberg kände sig lite bortglömd under de sista åren av sitt liv. Den vitbok han gjorde om antisemit-bråket fick inte den uppmärksamhet han hoppats på, och han trodde nog själv att det berodde på att etiblissemanget slagit sig samman för att tysta honom.
Och nu blir det inga fler teckningar. Lars Hillersberg har avlidit, 67 år gammal. Den som vill se hans alster kan bege sig till Sörmlandssalongen i Nyköpings Konsthall. Eller till Moderna Museet där Hillersbergs They Never Come Back ingår som en självklar del i den nya utställningen om 1900-talets viktigaste konstverk.
Så jobbar vi med nyheter