En röst som går djupt under ytan

På en gång spänd, spröd och mättad som en celloton. En röst som sedan jag fick höra ”Hjärtats ödsliga slag”, duetten Svenningsson spelade in med Eva Dahlgren 1987, inte lämnar mig oberörd.
Vad man än tycker om rösten, är det svårt att förneka att den placerar Svenningsson bland de få svenska artister som har ett helt eget uttryck. Men jag får inte ihop det.
I sina texter vittnar han så ofta om att han funnit allt han sökt, och utstrålar en så varm tillförsikt att det svider för en hedning, som undrar hur han kan vara så säker, så trygg, både när det gäller Gud, Lyckan, och Kärleken.
Svenningsson är mer en harmonisk förvaltare av dessa dyrbara gåvor, än en sökare, en av de artister som törs tillstå att han verkligen funnit Lyckan och Meningen, och samtidigt kan förmedla existentiellt djup i sin sång.
I ”En sökares hjärta ”, som Svenningsson framför under kvällen, kan han ”sluta leta”. I ”Tid att gå vidare” finns ”inga frågor kvar”. Det är behagligt, hoppfullt, men också lite retsamt för den som i musiken söker en ventil för just sökande, tvivel och frågor.
Hur kan man sjunga om idel frid med en röst som berör smärtpunkten och i sig själv rymmer ett så stort känsloregister? Det är väl bara att gratulera. Han har funnit friden. Men när Svenningsson lämnar plats för Sanna Nielsen på scen, hänger frågan kvar i luften.
För tjejerna som samlats längst framme vid scen är Sanna Nielsen favoriten. Beundrande betraktar de sångerskan och sjunger på hennes uppmaning med i ”I’m in love”, låten Nielsen medverkade med i Melodifestivalen. Och visst är Sanna Nielsen en rutinerad artist som med pondus, proffsig röst och medryckande utstrålning vinner publikens hjärta.
Publiken skulle kanske inte hålla med, men för mig är hon den som imponerar, medan Svenningsson är den som berör. Och det är när Svenningsson i sina texter gör avsteg från den mättade harmonin och sjunger svidande vackra ”Under ytan” och sökande ”Nära sanningen”, som låtarna bränner till och får ett särskilt driv.
Det går inte att förneka att Uno Svenningsson är en av ett fåtal artister som förmedlar ren, okonstlad glädje under en live-spelning, speciellt i låtar där han är på jakt efter det verkliga ”nära det som känns”. Och just i det tycks han alltid befinna sig.