En saga som var värd ett bättre slut
Vackra sagor borde få vackra slut, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det var lätt att känna med både Björn Anklew och Halmstad BK i lördags.
Han kom från division 3 och redan några inhopp i en allsvensk klubb som Halmstad BK det första året i allsvenskan hade varit en bedrift.
Björn Anklew har gjort 17 matcher hos den allsvenska tvåan. Han har spelat sju av dem från start, gjort två mål och spelat fram till några till.
Han har skaffat sig en status som jag inte riktigt trodde att han hade i Halmstad.
Det var många på läktaren som inte hade koll på laguppställningen och som skrek att Janne Andersson skulle sätta in Anklew, för i h-vete, in med Anklew nu.
När jag stod och snackade med Björn efter matchen kom det fram en blyg grabb med en teckning han gjort själv och som föreställde någonting jag inte riktigt förstod, men där stod Anklews namn med spretiga bokstäver i krita.
När Björn besökte pressläktaren under matchen var det flera journalister som sa till honom att han hade behövts där nere på bänken. Säg inte det till mig, replikerade Anklew med ett snett leende.
Samtidigt: Björn Anklew har själv sagt att han känt sig väldigt sliten mot slutet. Han fick inte chansen att vara med om den sista matchen på allvar, men det var starkt att hänga med så länge som han gjorde.
Det är fantastiskt att någon kan göra en sådan här kometkarriär som 25-åring. Det är fantastiskt att någon får chansen att göra det.
Det är sådant som hör hemma i sagor och serietidningar, som gör att man kan sitta här efter 15 år som sportjournalist och tycka att världen är allt bra lajbans ändå, som tillåter en att fortsätta tro och hoppas en höst när fotbollsvärlden varit kall och hemsk.
Man behöver liksom det.
Jag hade unnat den sympatiske Björn Anklew ett SM-guld och jag hade unnat Halmstad BK att vinna.
Satt och bläddrade i programbladet och hittade Marcus Sahlman, Joel Borgstrand, Dusan Djuric, Andreas Johansson, Peter Larsson och Emil Jensen. Egna produkter allihop.
Dessutom finns där killar som Magnus Andersson, Patrik Ingelsten och Björn Anklew. Okända spelare från lägre divisioner som utvecklas som raketer i Halmstad BK.
Man måste falla pladask för mittbackar som Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas (tio spänn till den som uttalar det namnet rätt i samma stund som väckarklockan ringer i morgon).
Men min store favorit heter Dusan Djuric.
Han är 20 år och han är inte särskilt bitig men han använder sina resurser på ett sätt som gör att en sån som Håkan Mild tappar resten av sitt hår. Jag kan inte minnas när jag senast såg en mittfältstalang som var så fokuserad och stor i sitt spel.
När ett tungt namn som Jonas Thern ska ersättas, då väljer HBK att ge B-lagstränaren Janne Andersson chansen. Andersson klarar rollen med lika sällsynt som självklar bravur.
Klubben släpper hela tiden iväg killar till proffslivet, men lyckas alltid ersätta dem med nya förmågor.
Det är inga tillfälligheter. Några har tänkt till där nere i Per Gessles hemstad.
Men det räckte inte till guld och ett dygn efteråt är smaken fortfarande lite halvsur, som den kan vara när man fått vara med om en lång och trevlig fest och plötsligt vaknar upp.
Så jobbar vi med nyheter