En samtalsfråga

Säga vad man vill om våra mobiltelefoner, men de slukar pengar fortfare än man anar. Meddelanden som du har fyra kronor kvar att ringa för, känner de nog flesta kontantkortskunder igen. Och de insatta medlen slukas fortare med svenska mobiltaxor än med jämförbara i Finland, Danmark och Norge. Dyrast i Skandinavien är ingen hederstitel. Men taxorna sjunker faktiskt på den svenska marknaden, vilket är ett positivt tecken. Mindre positivt är att teleoperatörerna, som i radions Ekot häromdagen, försöker skylla de högre svenska taxorna på att man subventionerar mobiltelefonen i samband med abonnemangstecknande. Det är snarare en fråga om att köpa en telefon på avbetalning än en verklig subvention.

Ministern med ansvar för mobilfrågor är Ulrika Messing och hon bjuder på en ryggmärgsreaktion och hotar genast med att skriva om telelagen, för att bekämpa kostnadskillnaderna på den skandinaviska mobilmarknaden. Det gör möjligen att hon framstår som handlingskraftig rent medialt. Men eftersom priserna på den svenska marknaden faktiskt sjunker, det senaste året med hyfsade 15 procent, finns det skäl att vara försiktig med lagstiftningsivern. Konkurrensen på mobilmarknaden behöver onekligen bli tuffare, men marknaden lär hårdna, särskilt när 3G-näten kommer in i bilden på allvar.
Konsumentverket angriper samtidigt ett annat problem, den svårgenomträngliga marknadsföringen för olika abonnemang med tillhörande mobiltelefon. Målet är att det ska bli lättare i reklamen att se vad telefonen egentligen kostar och verket tror på en frivillig överenskommelse mellan operatörerna redan i vinter. Det vore bra för konsumenterna. I stället för lagstiftning kan man välja samtal