Jag trivs bäst när jag får påta i mina rabatter. Hundpromenader i skogen, ackompanjerade av fågelkvitter, är också trevliga. Jag är, typ, en högst ordinär trädgårdstant som uppskattar stillhet och ro.
Jag har ett jobb att sköta också. Men mitt tysta arbetsrum har bytts ut mot en plats i ett kontorslandskap. Här förväntas jag skriva artiklar trots att folk pratar omkring mig. Det går sådär. Hur dämpat och respektfullt kollegerna än uppför sig, tränger samtalen in i min hjärna och skickar mitt fokus åt häcklefjäll.
Men, förstår ni, jag har hittat en (möjligen) okonventionell, men alldeles superb, lösning. Jag trycker in lurar i öronen, och drar igång en smällfet betongvägg av dödsmetall. Flera timmar i sträck. Och så knattrar jag på, och bokstäverna dansar så fint på skärmen. Och vips, tjillevips, så är artikeln klar.
Låter det konstigt? Kanske. Att ha omänskliga avgrundsvrål, hysteriskt smattrande baskaggar och olycksbådande, svinsnabba gitarriff i öronen borde ju driva vilken människa som helst till vansinne.
Men tack vare ene sonens gitarrlir halkade jag in på death metal-genren på Spotify. Valde att vara öppen och intresserad. Och, lika plötsligt som oväntat, dök betongväggen upp som den underbaraste julklapp.
Fan vet hur det går till – men det funkar. Bara det är tillräckligt brutalt, utan vackert lull-lull som får tanken att segla iväg mot horisonten.
I övrigt har min vägg gett nyhetschef Sundberg chansen att tillfälligtvis återgå till lymmelstadiet. Eftersom jag inte hör när han tilltalar mig, langar han iväg pappersbollar på mig när han vill något.
Vi har riktigt kul. Och det kan jag tacka våra svenska, spelskickliga dödsmetallband för.