Pompöst utser han Sara Danius till den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786.
Hennes oförmåga att hålla ihop Akademien är total låter han läsaren förstå.
Förvisso har han rätt.
Förfallet och det fullständiga raset av Sveriges viktigaste kulturinstitution sker inför öppen ridå.
Jag vågar påstå att det är på tiden.
Visst är det förkastligt att namnen på sju Nobelpristagare, enligt Akademiens egen advokatutredning, läckt i förväg.
Lika illa är det att Akademien i åratal betalat ut stora bidragssummor till Forum. Klubben som ägs till hälften av en akademiledamot. Som också är gift med mannen hela den här krisen faktiskt i grund och botten startade med.
Den så kallade kulturprofilen.
I november berättade 18 kvinnor i DN om att mannen utsatt dem för sexuella övergrepp och trakasserier. Akademien beslutade strax därefter att klippa alla band med mannen. Dels på grund av uppgifterna i DN, men också på grund av de hisnande uppgifterna om att ledamöter, ledamöters döttrar, hustrur och personal vid Akademiens kansli "utsatts för oönskad intimitet" av honom.
I ljuset av vetskapen om att kulturprofilen är nära vän med Horace Engdahl blir tisdagens debattinlägg och offentliga sågning av Sara Danius krishantering inget annat än en smocka från den yttersta sumpmarken.
Horace Engdahl har - i likhet med flera andra ledamöter - rimligtvis känt till uppgifterna som lagts kulturprofilen till last. Expressen skrev om sexövergreppsanklagelserna redan 1997, samma år som Engdahl valdes in på stol nummer 17.
Då var Akademien tyst. Man lät stormen bedarra medan den institutionella kvasten effektivt sopade det hela under mattan.
Det höll i 20 år. Till hösten 2017 då #metoo drog i gång.
Engdahl må ha rätt i att Danius misslyckats med att hålla allt innanför akademiens väggar.
Det tror jag dock att såväl den Svenska Akademien som kultursverige i stort lär ha all anledning att känna sig tacksamma för.
Det är 2018. En upplyst tid där allra minst sexuella övergrepp hör till de ämnen som sopas under mattan i väntan på överblåsta mediestormar.
Det vet Sara Danius, för övrigt den första kvinnan någonsin på posten som ständig sekreterare.
Horace Engdahls utspel vittnar bara om en beklämmande skyltning av sin egen oförmåga att inse att tystnadskulturen är bruten.
Även inom Svenska Akademien.