En sopran har återvänt
Efter fyra år i Norge har sångerskan Carin Zander flyttat hem till Nyköping igen. I morgon sjunger hon Grieg och Rangström på Culturums scen, och nästa helg är det dags att sätta tänderna i Lars Erik Larssons Förklädd Gud.
Det är det bästa med att vara singel. Man kan ha vad som helst över sängen, säger Carin och skrattar.
På Folkoperan hamnade Carin Zander redan innan hon gått ut Operahögskolan. Hon blev Jenny Lind-stipendiat 1995 och under några händelserika år i slutet på 90-talet var hon med i fem av Folkoperans föreställningar. Almanackan var ganska fulltecknad.
Det var jättekul, men när det snurrade på som värst levde jag inte riktigt i nuet. Jag hade hela tiden tankarna på nästa grej. Kunde jag texten? Hur var rösten?
När Carin gifte sig och flyttade till Norge blev tempot ett helt annat. I oktober 2000 föddes dottern Alice och sången hamnade lite i skymundan.
Det var svårt att komma in på den norska sångarmarknaden. Jag fick en del mindre frilansuppdrag, men längtade hem. Det kändes tufft och tungt, berättar Carin.
Och för snart ett år sedan flyttade Carin, dottern Alice och den busiga gordonsettern Zicco hem till Nyköping igen. Här har hon långsamt vant sig vid det nya livet, tagit emot de sånguppdrag som rullat in och jobbat extra vid sidan av för att få in pengar.
Jag har inte direkt marknadsfört mig, men det har flutit på ändå. Jag sjunger på bröllop och begravningar och gör en del kyrkokonserter och musikcaféer. Det känns som en rätt behaglig nivå just nu. Jag har varit på några auditions för operaroller, men det har inte blivit något. Det är grymt många sökande varje gång.
Nu på lördag är Carin Zander en av gästartisterna på Nyköpings Kammarkörs jubileumskonsert i Culturum. Hon ska sjunga Ett håb av Grieg och Melodi av Ture Rangström.
Jag har en ganska bred reportoar och sjunger allt från folkvisa till opera. Jag har till och med fuskat lite med jazz.
Nästa söndag, den 24 april, sjunger Carin den kvinnliga solistrollen i Lars Erik Larssons Förklädd Gud som ska framföras i Alla Helgona kyrka i Nyköping med flera körer och en symfoniorkester från Katrineholm. Den manliga solisten blir Olle Persson. Ja, just han som hänger på jättebild över Carins säng.
Vi sjöng ihop i ett par uppsättningar på Folkoperan, men det är länge sedan vi sågs nu.
Carin är en lyrisk sopran. Men inte av den fjäderlätta sorten, som hon själv säger.
Min röst har mognat och mörknat med åren. Jag har fått väldigt mycket hjälp av min norska sångpedagog som lärt mig att sjunga på rätt sätt på höjden. Det handlar ju om muskler som ska tänjas och underhållas.
Som sångerska måste hon hålla rösten i kondition även när hon inte har uppdrag på ett par dagar.
Men jag kan inte sjunga hemma. Då blir grannarna tokiga. Jag brukar åka hem till mamma som bor i villa eller låna någon bra lokal. Sen står jag där och övar stämmor. Det är ganska asocialt och som sångerska blir man till sist rätt trött på sig själv och sin egen röst. Jag älskar att ha folk omkring mig.
Hemma sjunger Carin mest barnvisor tillsammans med dottern Alice.
Hon fick ett mikrofonstativ i julklapp. Vi brukar stå där och sjunga Det gör ont, med dans och allt. Då är jag glad att ingen tittar på. Ha, ha.
Så jobbar vi med nyheter