En stjärna i KGB:s sista partiledarduell

När programledaren är den klarast lysande stjärnan tillhör inte partiledarduellen någon av de bättre. I K-G Bergströms sista föreställning blev det inte mer spännande än att Mona Sahlin gjorde några lika tappra som tafatta försök att få Fredrik Reinfeldt i obalans. Det gick sådär.
Sahlin har överraskande svårt att styra debatten när hon möter statsministern. Socialdemokraterna har ännu inte hittat något trovärdigt sätt att bemöta Alliansregeringens väloljade arbetslinje. Det gynnar naturligtvis Reinfeldt som framstår som den självsäkra av de båda debattörerna.
Politiskt lyckades duellen inte heller förändra rollistan. Fredrik Reinfeldt fortsätter att betona ordning och reda i statsfinanserna. Han poängterar vikten av att hålla i skattebetalarnas pengar, medan Mona Sahlin skulle behöva en ny sedelpress för att finansiera sina utgifter.
Självsäkerhet och ansvarstagande präglar Fredrik Reinfeldt som person och som politiker. Moderaterna har jobbat länge för att förmedla bilden och opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att man har lyckats. Över häften av väljarna uppger nu att Reinfeldt har deras förtroende motsvarande siffra för Sahlin är 30 procent (DN 18/3). Siffrorna är inte oväsentliga i en politisk värld där budbäraren är lika viktig som budskapet.
Men kan statsministern bli för självsäker? Helt klart finns en risk i att agera som en kamrer när oppositionsledaren spelar på klasskamp. Yrkesgrupper som barnskötare och undersköterskor har i och för sig fått mer pengar i plånboken. Frågan är dock hur långt en tusenlapp i månaden räcker när oppositionen väljer att skrämmas med finanskrisen.
Den känslomässiga oro som många offentligt anställda känner inför att förlora jobbet bör Fredrik Reinfeldt kunna visa en större förståelse. Både Mona Sahlin och Socialdemokraterna är som allra starkast när de använder de känslor som Reinfeldt har svårare för att visa. Här finns en anledning för statsministern att se upp.
Därmed inte sagt att regeringen gör fel som avvaktar med att skjuta till ytterligare kapital åt kommunerna. Reinfeldt har en poäng i att kommunalt självstyre gäller oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur. Jämför man situationen i Alliansstyrda kommuner som Nyköping eller Trosa med ekonomin i socialistiskt styrda Oxelösund blir skillnaden tydlig.
Problemet är inte att kommunerna behöver spara under lågkonjunktur, problemet är att vissa kommuner saknar nödvändigt sparkapital. Det är därför ingen tillfällighet att Allianspartierna och dess företrädare framstår som mer självsäkra och ansvarstagande en sanning vilken de senaste åren stämt lika bra ute i kommunerna som hos K-G Bergström.