En stor stark som räds ett besök på apoteket
Henrik Nilsson är kanotist i världsklass och tränar så hårt och så mycket att det egentligen inte är nyttigt. Ett annat pris för framgången är att få ångest av en så banal sak som att besöka apoteket.
Att prata träning med Henrik Nilsson är lite som att ta upp ämnet musik med en skivrecensent. Det kan svälla och bli hur stort som helst. Det finns så många stickspår, så många ämnen i ämnet. Henrik kan vara psykologen som pratar om vilja och tjurskallighet, han kan vara fysiologen som nämner kapilärer och mitokondrier, eller kostexperten som pratar träningspyramider. Det handlar om årsplanering och långsiktiga mål eller om sekunder och nästa paddeltag.
Som elitidrottare lever du ett speciellt liv. Vad har du fått försaka, vad saknar du?
Jag har ju aldrig levt det vanliga Svenssonlivet, som att träffa vänner utanför sporten. Jag är inte så bra på att underhålla kontakterna utanför kanoten och de vännerna är få, men de finns, tack och lov. Det är klart att jag kan gå på krogen om jag vill det, men jag vet att det inte skulle gynna min satsning och mina mål så det händer inte ofta.
Omvänt då: Varför är det värt alla timmar och ett så inrutat liv?
Jag är priviligierad som får åka runt och se världen. Förhoppningsvis blir jag lite halvkänd på kuppen. Det är en kick att få stå på prispallen och känna att fasen vad bra jag är. Att man är duktig på något i alla fall. Ibland känns det som om jag måste stå mitt kast. Jag har valt kanot och lagt ned så mycket tid att nu måste jag ta det här så långt det bara går.
Du måste ha lärt dig att lyssna på kroppens signaler. Hur yttrar sig sånt?
Jag vet att om jag kört väldigt hårt så blir jag på dåligt humör och grinig för småsaker. Jag känner direkt om jag håller på att bli sjuk. Jag har blivit bättre på att vila då, i stället för att köra ett eller två pass för mycket. Man ska vila för vilans skull, inte för att man blivit sjuk. Den vilan ger inget.
Blir man inte hypokondrisk när det är så viktigt att hålla sig frisk?
Njae. När jag var skadad i handleden kände jag efter väldigt mycket. Är det inte lite bättre nu, tro? Sådär. Och när jag var yngre och cyklade höll jag andan när jag mötte folk. Man vill hela tiden minimera riskerna att bli sjuk, för det känns som att en sjukdom spolierar så otroligt mycket. Jag släpper aldrig in någon i huset som är lite småkrasslig. Det vet släkt och vänner om. Och det värsta jag vet är att gå på vårdcentralen eller apoteket.
Du snusar. Är det så lämpligt för en minutiöst noggrann elitidrottsman i en konditionskrävande sport?
Vet inte. Det känns som att man måste få ha någon liten synd. Som det är nu är snuset bra för mig. Jag tror knappt jag skulle klara av att tävla utan snus. Men det är självklart inget man ska rekommendera. Nu skulle jag ju inte börja om jag fick börja om från scratch.
Motion är nyttigt, det vet alla. Men är det nyttigt att träna som du gör?
Det tror jag inte. Immunförsvaret tar stryk när man tränar hårt, bland annat. Det går åt en jäkla massa energi som kroppen egentligen kanske skulle vilja ha till någonting annat. Det gäller att sköta sig så gott det går. Det är som en pyramid som består av träning, mat och vila. Pyramiden måste hålla ihop. Blir det för mycket av nåt blir det inte bra.
Så jobbar vi med nyheter