En Svensson var mest speciell 2002

Själv hade jag inte en susning. Det som kan vara blodigt allvar på hemmaplan kan kännas några galaxer bort fem meter under vattenytan utanför Similan Islands. Barracudorna och jag gav blanka fasen i den Hårde och hans sura karameller. Ibland är det bra med lite distans.
I sydostasien är det svårt att följa ett vinter-OS om man inte vill spendera dyrbar semestertid på internet-caféer. Engelsk ligafotboll och Formel 1 kan man komma över vilken kväll som helst men det är när allt kommer omkring inte så sabla märkvärdigt att vintersporter kommer en bit ned på skalan i länder där det är 26 grader varmt som kallast under året. Håll med i alla fall om att Den Hårde och hans sura karameller vore en så cool titel på en dokumentär om eländet att till och med den thailändska statstelevisionen borde vara intresserade?

Man tvekar att ta ord som tragisk och katastrof i sin mun i samband med idrott när världen ser ut som den gör, men det är sådana ord man måste få ta till ibland. Man kan faktiskt använda ord som krig för att beskriva en fotbollsmatch. Det innebär inte att man jämställer allvaret i en division 4-match på Folkungavallen med konflikten i mellanöstern. Man ska vara sparsam och försiktig med vissa ord, men idrott väcker starka känslor och beskrivs ibland bäst med starka ord.

Tre Kronors bistra sorti ur OS var avgjort svidande tragisk i mångas ögon. I min bok var det mer smärtsamt att Joe Strummer gick ur tiden, bara 50 år gammal. En sådan händelse kan också ge en viss distans. Jag ska sätta Spanish Bombs på repeat och inleda det nya året med att försöka förklara för alla som inte vill lyssna exakt hur bra London Calling egentligen är.

Årets största grej var förstås fotbolls-VM. Större än fotbolls-VM blir det inte. Jag är lite inne på att Anders Svensson borde ha fått bragdguldet för målet mot Argentina. De korta sekunderna slår allt annat det här idrottsåret. De sekunderna hade allting och lite till. Kennet Anderssons nick på övertid mot Rumänien, Nicklas Kulti med kramp i en Davis Cup-final mot Frankrike, Foppas frimärkesmål i Lillehammer, Pernilla Wiberg. Det finns några ögonblick till, ögonblick som kommer att bli de viktigaste stolparna när man till slut sitter där med ett helt livs idrottskrönika att författa. Anders Svenssons blick och minspel och kroppspråk sekunderna efter frisparken mot Argentina är ren poesi om man har den sortens öga, den sortens hjärta. Gåshud var ordet, sa Bull.
Efter lite mer än ett halvår i Nyköping finns det en hel del att minnas även på den lokala fronten: Henrik Nilsson, Bissarnas höst, Roger Jönssons kroppsfinter, Janne Salpas förvandling, Tuns tränarkap (där kan det hända grejer), Maria Sundberg (sexa i världscupen var större än många hann fatta), Patric Carlsson och åkturen han bjöd på i Mitsubishin, Haisem Ismails vänsterfot, Jari Honkalas otäcka krash, Josefina Tengroth-Landqvist (så positiv att det smittar), Jonas Lindberg (klockrena svar), internerna som spelade korpfotboll, syskonen Öberg, Jeff Hällegard, derbymatcherna i fyran, alla som vägrade ge sig (Andreas Sandberg, Henrik Nilsson igen, Jyri Halttu, volleybolltjejerna).

Tio minuter senare minns man kanske andra grejer, men Anders Svenssons drömmål glömmer man aldrig. Inte ens om man simmar runt bland korallerna utanför en av världens vackraste öar.