En syskontrio det svänger om
Det är inte alldeles lätt att få tag på folkmusiksyskonen Madliene, Caroline och Markus Eriksson. Åtminstone inte samtidigt.
Vi är sex syskon, tre bröder och tre systrar. Alla spelar. Men det är bara Madliene, Caroline och jag som gjort det kontinuerligt, säger Markus.
Nyligen spelade trion upp för Zornmärket i brons vid en stämma i skånska Degeberga. Alla blev godkända, vilket inte är så illa. Av drygt 80 förhoppningsfulla kuggades cirka hälften.
Det är ytterst ovanligt att tre ur samma familj klarar märket samtidigt. Vid Delsbostämman nästa år siktar vi på silvermärket.
Om de lyckas innebär det att Markus, Madliene och Caroline kommer att kunna titulera sig riksspelmän. Det finns ett guldmärke också, men det är en hedersutmärkelse.
Folkmusiken ligger i släkten. Morfar var spelman, fiol och dragspel. Mamma förde traditionen vidare och inspirerade sina telningar. I hemmet spelas piano, dragspel, fiol och nyckelharpa.
Jag började ta fiollektioner för Irene Eriksson i Trosa när jag var fem år. Sedan blev det kommunala musikskolan där riksspelmannen Leif Johansson är en av lärarna.
Markus är 28 år och civilingenjör i maskinkonstruktion. Efter examen gjorde han två år på Malungs folkhögskola. Systrarna gick i ett år. Alla tre lämnade skolan samtidigt i våras.
Den är något av ett Mecka för den svenska folkmusiken.
Markus söker arbete, helst någonstans i östra Svealand. Han har ett tillfälligt sommarjobb på tekniska bolaget Trotab i hemstaden.
Madliene och Caroline är 20 år. Till hösten börjar de på Eric Sahlströminstitutet. Förhoppningen är att det så småningom blir en fortsättning på musikhögskolan.
Markus och systrarna uppträder ofta tillsammans. I kyrkor, på danser och spelmansstämmor.
Stämmorna i Ransäter, Bingsjö och Nyköping ser vi till att aldrig missa.
Det fina med folkmusiken är friheten, menar Markus. Spelglädjen. Den ger utrymme för improvisationer. Men viktigast är gemenskapen.
Alla är välkomna att spela med. Oavsett vilken nivå de befinner sig på.
Så jobbar vi med nyheter