En teaterhöst med bådegodbitar och bottennapp
Lilla Scenens nyinvigning var efterlängtad. Det har varit tunt med premiärer på Dramaten under ombyggnaden. Även om småscenerna Målarsalen och Lejonkulan ofta lockar med intressant repertoar, så är stolarna i salongerna få och biljetterna ofta slutsålda långt före premiär.
Lilla Scenen däremot är namnet till trots inte alls särskilt liten. Och efter ombyggnaden har själva scenutrymmet blivit ännu större. Med Elverket inräknat har Dramaten nu tillgång till tre rejäla scener och därmed möjlighet att skräddarsy repertoaren och välja helt olika inriktning för de olika scenerna.
När det gäller Elverket är valet redan gjort. Här är både profilen och publiken påtagligt ung. I höst spelas Ben Eltons Popcorn, ett blodigt och fartfyllt nutidsdrama som vasst kritiserar underhållningsvåldet.
Det har uttryckts förhoppningar om att Lilla Scenen på samma sätt ska kunna bli den svenska samtidsdramatikens egen arena. Och valet av invigningspjäs Kristina Lugns nyskrivna Stulna juveler tyder på att Dramatenledningen går i samma tankar.
Själva pjäsen hör inte till det bästa jag sett av Kristina Lugn. Texten är mycket lugnsk med halsbrytande associationer och insprängda citat. Ni som såg Titta, en älg på Nyköpings Teater vet vad jag menar. Huvudpersonen är denna gång en kvinnlig centrallyriker som står med fötterna fast förankrade i den svenska tvättstugan och låter sig utnyttjas av en samvetslös manlig psykiater. Stoffet känns brännande självbiografiskt, och Lugn skonar minst av allt sig själv.
Inledningen är underbar. Marie Göranzon dansar runt på scen som maniskt lycklig poetissa och drömmer rosenröda framtidsdrömmar, men lyckas i varenda replik och rörelse göra klar för oss att undergången är nära.
Men långt innan pjäsen är slut går texten på tomgång, och den som har fördomar om nyskriven dramatiks obegriplighet får dem tyvärr i viss mån bekräftade här.
Konstnärligt sett har teaterhösten i Stockholm bjudit på både godbitar och riktiga bottennapp. Stadsteaterns jubileumssatsning med Peter Harryson som krigsherren Falstaff i två Shakespeare-pjäser föll platt till marken. Och Oscarsteaterns biljettsäljarsuccé Maken till fruar blev en stor gäspande besvikelse, trots att både Robert Gustavsson och Suzanne Reuter finns med på scen.
Då är John Cairds uppsättning av En midsommarnattsdröm på Dramaten hundra gånger roligare. Det är synd att så många tror att kombinationen privatteater + fars + Robert Gustavsson automatiskt måste vara roligare än kombinationen Dramaten + Shakespeare + engelsk gästregissör.
Själv har jag inte skrattat så mycket på teatern på flera år.
Men det finns några premiärer kvar att se fram emot i höst. Självaste Ingmar Bergman ska regissera Maria Stuart på Dramaten (premiär 16 december). Fast själv är jag allra mest nyfiken på vad som händer när Thorsten Flinck sätter tänderna i Liza Tetzners klassiska roman Sotarpojken (premiär på Stadsteatern 1 december) och gör om den till teater för hela familjen.
Så jobbar vi med nyheter