En gång i tiden hade jag en svensklärare, som på eget bevåg läste mina texter. Jag bodde i en stuga på en ö i ett innanhav. Svenskläraren var hyresvärd och gick då och då ut på gräsplätten mellan huset och stugan och gick igenom mina bravader på lokaltidningssidorna.
Jag lyssnade och lärde och uppskattade hennes tilltag. Men samtidigt gäller det alltid att sila snacket. Lyssnar man blint på alla människor vet man snart inte var man är på väg, då de flesta har sin egen lilla bild av vad som är den enda rätta vägen här i livet.
Svenskläraren gillade överlag hur jag bollade med bokstäverna, orden och meningarna men hade klara problem med hur rubrikerna såg ut. De bestod sällan av fullständiga och grammatiskt korrekta meningar.
Rubrikmakande handlar i mångt och mycket om några få saker. Att rubriken är grafiskt snygg med jämna rader och utan knasiga brytningar mitt i orden. Den ska förstås locka till läsning och inte tråka ut läsaren med sin blotta uppsyn, samtidigt som det ska finnas täckning för alltihop i resten av artikeln.
Tidskriften ”Vårt försvar” har letat sig till mitt skrivbord. Här finns rubriker som är en fest för den som enbart är ute efter militär tydlighet, eller vad sägs om ”Kriserna och ledningen”, Situationsanpassat totalförsvar” och ”Suboptimering eller synergi?”.
Problemet är att texterna kan vara hur bra som helst – men det spelar ingen större roll om ingen, utom i det här fallet, de allra mest militärt överintresserade, läser dem. Samtidigt – blir läsaren besviken efter att ha lockats att klicka på en artikel lämnar den mest en bister eftersmak.
Svenskläraren då? Hon respekterade min förklaring – men föredrog överskrifter modell skoluppsats.