En tidsresa med attityd

De nostalgiska slagorden ekar från Culturums scen när Tessins musikesteter sätter upp hippiemusikalen Hair. Föreställningen hade sin urpremiär 1968 – och det märks. Det är gott om både batiktryck, protestplakat och haschdimmor.
Att Hair överlevt som musikal beror nog delvis på att 60-talet är en så mytisk tid, men framför allt handlar det förstås om musiken. Nästan varenda låt är en klassiker, och den som inte upplevt musikalen live har garanterat sett Milos Formans film från 1979, där Treat Williams dansar på bordet i utsvängda jeans och långt hår.
Hair är en riktig kollektivmusikal, låt vara med ett litet gäng huvudpersoner, och passar därför utmärkt som skolprojekt. Regissören Lena Malmberg satsar klokt nog också mycket på massscenerna och fyller Culturums scen med dansande hippiesar i fantastiska flower power-kreationer. För publiken blir det en härlig tidsresa!
Transportsträckorna mellan låtarna haltar lite mer, men det får man nog skylla mer på 60-talets upphovsmän än på Tessineleverna.
Den rapsodiska berättelsen om prydlige lantisen Claude, som kommer direkt från Oklahoma till New York för att ta värvning i Vietnamkriget, har egentligen mest stuvats in mellan sångerna för att få någon handling alls. För att få styrsel på de få men avgörande replikerna krävs rätt mycket skådespelarvana, och det har man inte som gymnasieelev. Resultatet blir lite trevande och tveksamt.
Men i själva musikalnumren är det desto mer tryck och energi. Musikerna är skickliga, den stora kören omringar både scen och salong och det fullkomligt sprutar av energi i klassiska sånger som ”Aquarius”, ”I Got Life”, ”Good Morning Starshine” och ”Let the Sunshine in” – fast här framförda på svenska.
Men mest av allt gillar jag attityden hos de unga skådespelarna som verkligen glider runt framme på scen i en avspänd hippiestämning. Att lyfta fram enskilda skådisar i detta ensembleprojekt är vanskligt. men Marcus Borrman är en riktigt 60-talshipp Hud, Emma Näslund och Teresia Sköld övertygar i dubbelrollerna som den politiskt medvetna Dionne och Fannie Lorant och Emma Watson ger oss två rätt olika versioner av glidaren Woof.
Hair har fått kritik för att den inte skildrar det haschdoftande 60-talets avigsidor, men Katja Ohlson Westin lyckas ändå lyfta fram tidens rätt hopplösa naivitet i sin tolkning av Jeanie, den unga gravida tjejen som inte ens vet vem som är pappa till barnet – och som inte bryr sig.
Men ska man tala om en huvudroll i Hair så är det naturligtvis hippieledaren Berger, här spelad av Oscar af Klercker och Tove Z Ålund – båda oerhört karismatiska på scen och perfekta för rollen.
När deras Berger (var för sig, förstås) intar bordet hemma hos rikemansdottern Sheila flyger porslinet åt alla håll och publiken jublar. Själv är jag redo att hoppa upp på scen och börja vifta med vilket av demonstrationsplaketen som helst!