Ett hundratal människor hade samlats till "akustiskt mys" som artisten Marit Bergman själv kallar det. På scen stod hon med sin gitarr och vackra stämma ackompanjerad av Anna Dager på cello och rev av två set.
Det blev en inledning med några äldre sånger på engelska som ett tag lät som en akustisk och bättre version av gamla Popsicle-låtar. När sången Santa Cruz med ord på svenska ljöd i sommarkvällen så hände något. Sorlet avtog och tystnad uppstod.
Vilket är förståeligt för Marit har något att berätta. Det är ingen vanlig popstjärna som vill blända oss alla med popmusik. Hon har bland annat skrivit en låt om den marockanske flyktingpojken i Malmö vars huvud dunkades i golvet på Centralstationen, så när den nästan banala raden "Hela världen tror dom vet sanningen men dom vet inget om oss" hörs, så får texten en oerhört stark innerbörd. Mellansnack kan trots allt vara bra. Ibland.
Att Marits 6-årige son (och mormor) även sitter bland publiken visar på mysstämningen men sonen har även varit med och skrivit låten "Dansa mamma" som är en av de starkare korten denna kväll. "Elefanterna" är en annan tungviktare.
Men mitt i myset sjunger även Marit om självmord i låten Vildrosor och kaprifol på ett sätt som får håret att resa sig på armarna.
Efter flera års tystnad och intensivt jobb med samhällsfrågor som Popkollo 2003 och även antirasistiskt arbete så släppte Marit släppte albumet Molnfabriken förra året, där hon för första gången sjunger på svenska. Jag är glad att punkaren i henne som tidigare sjöng i Candysuck, nu vågar sjunga ut på svenska.
Pridelåten Casey, Hold On var det sista som hördes i undertecknads öron innan det blev dags att avlägsna sig för att skriva en recension.