Det var den 19 mars 1997 och den udda fågeln Michael O'Leary hade presenterat sig och sitt lågprisflygbolag Ryanair för Sverige.
Ett litet irländskt flygbolag som under sina första 12 år hade utmanat jätten British Airways och steg för steg kapat åt sig marknadsandelar på rutter mellan England, Skottland och Irland. Nu var tiden mogen för Ryanair att hitta nya marknader. Bolaget ville ut och konkurrera med de etablerade flygbolagen på destinationer där de stora resandeströmmarna fanns.
Man vände blickarna mot Frankrike, Belgien och Sverige, och ratade storflygplatser som Charles de Gaulle, Bryssel International och Arlanda.
I stället letade Ryanair efter små flygplatser med korta väntetider. Där planen kunde landa, släppa av passagerarna, tanka och lasta på nya passagerare, allt under en tidsrymd av bara 30 minuter. Och framförallt handlade det om flygplatser där Ryanair kunde förhandla fram låga landningsavgifter.
Ryanair sonderade den svenska terrängen och hittade 12 möjliga landningsbanor.
Valet föll slutligen på Skavsta i Nyköping, den gamla flygflottiljen som ägdes av Nyköpings kommun och kämpade med låg trafik och dålig lönsamhet.
Men där fanns en framtidstro som imponerade på Michael O'Leary, där hittade han samma filosofi som inom Ryanair.
"De som jobbar här på Skavsta tänker lite annorlunda och försöker göra allting så enkelt och effektivt som möjligt", sa Michael O'Leary den där marsdagen 1997.
Förmodligen förstod inte alla på presskonferensen potentialen i Ryanairs etablering på Skavsta. Den lille märklige irländaren Michael O'Leary inte bara klädde sig annorlunda och uppträdde ibland bisarrt. Han kunde dessutom lätt resoneras bort som en inbiten optimist och drömmare när han påstod att Ryanair skulle knäcka SAS och British Airways med flygresor som höll ungefär samma standard som en bussresa mellan Nyköping och Ålberga.
"Vi vet att det som betyder mest är låga avgifter. Vi ber inte om ursäkt för att vi inte erbjuder fri tidning, fri mat och fria drinkar på planet", sa Michael O'Leary.
Han reste sig och tryckte ned en Ryanairkeps på Skavstas styrelseordförande Carl-Olof Munkbergs hjässa. Den gamle flygveteranen Munkberg, som bland annat varit chef för SAS under några år i slutet av 1970-talet, hade kämpat hårt för att Skavsta skulle sättas på kartan som Stockholms södra flygplats.
Nu var genombrottet nära, han log lyckligt och drog en parallell som låg 40 år tillbaka i tiden. Då var Carl-Olof Munkberg med och byggde upp det svenska inrikesflyget genom bolaget Linjeflyg.
"Målet var att skapa ett flyg för alla med en ung, entusiastisk och målmedveten personal", sa Carl-Olof Munkberg.
Nyköpings socialdemokratiska kommunalråd Göran Forssberg stod intill och njöt av stundens sötma. Han talade om Ryanairs affärsmässighet som han tyckte borgade för en långsiktig verksamhet.
Kanske kände Göran Forssberg just då att det hade vänt, att de svåra åren var över.
1993 gick Sverige på knäna när massarbetslösheten bredde ut sig.
Det var baksmällan efter 1980-talets överhettade högkonjunktur, då hjulen snurrade allt snabbare, inflationen galopperade och nästan alla hade ett jobb att gå till.
Då svenska staten släppt taget om kreditmarknaden och det nästan blev fritt fram att låna pengar. Då bankerna lånade ut till finansbolag som i sin tur lånade ut till fastighetsbolag, som i sin tur byggde nytt och fastighetspriserna nästan fördubblades för varje år.
Tills bubblan sprack och nästan hela svenska banksystemet föll samman.
Ungefär samtidigt kollapsade Sovjetunionen och Berlinmuren, som delat Tyskland i två halvor, raserades. Europas tillväxtmotor Västtyskland förberedde sig för att återförenas med Östtyskland, det skulle kosta stora pengar och tyskarna drog åt den ekonomiska svångremmen rejält..
Följden blev en lågkonjunktur som i sin tur slog direkt mot Sverige. De svenska exportföretagen fick allt svårare att konkurrera. Lönsamheten sjönk, efterfrågan minskade allt mer och många anställda skickades ut i en oviss arbetslöshet.
Under bara några få år i början av 1990-talet steg den öppna arbetslösheten från 1,5 till drygt åtta procent.
Först drabbades männen hårdast när jobben inom industrin, byggbranschen och transportsektorn försvann. I Nyköping tappade exempelvis tusen anställda sina jobb på Saab, tvålfabriken Lever stängde och det jättelika byggprojektet Nya Nyköping intill Stadsfjärden strandade.
Sedan sparkades kvinnorna ut i arbetslöshet när krisen tvingade fram stora sparpaket hos kommuner och landsting. Staten hade förbjudit skattehöjningar och politikernas neddragningar slog hårt mot kvalitén inom skolan, vården och omsorgen.
"Men när man pratar en stund med folk som protesterat, så lugnar de sig och förstår vilken situation vi sitter i", sa Nyköpings styrande moderata kommunalråd Peder Wachtmeister i en SN-intervju där han skyllde problemen på tidigare socialdemokratiska glädjebudgetar.
Nyköping var också en av de första kommunerna i Sverige som konsekvent genomfört en total omorganisation där all verksamhet skulle köpas och säljas. Effektivitet var ledordet, nu skulle allt upphandlas och verksamheter skulle privatiseras, knoppas av.
"Det ger tuffa besparingar, men jag hoppas det ger resultat i slutänden", sa Peder Wachtmeister.
Men det tog tid innan resultatet vändes till något positivt. I september 1994, bara en vecka innan valet, avslöjade SN att Nyköpings kommun var på väg mot ett minus på över 90 miljoner kronor.
Chocksiffror för kommunalrådet Peder Wachtmeister som fick oppositionsledaren, socialdemokraten Göran Forssberg, att gå i taket.
"Wachtmeister ville gömma minussiffrorna till efter valet. Och när man läser dem förstår man varför. Siffrorna tål ju inte ljuset", morrade han.
En vecka senare röstade väljarna bort både den moderatledda regeringen Bildt och Nyköpings kommunalråd Peder Wachtmeister. Två gånger Göran fick huvudroller, rikets finansminister Persson och Nyköpings kommunalråd Forssberg. Bägge sörmlänningar med hårda nypor och fast beslutna att sanera den sargade ekonomin.
"Jobben är den absolut viktigaste frågan för oss", sa Göran Forssberg och lovade kraftfulla åtgärder.
Men det skulle ta ytterligare tre år innan arbetslöshetssiffrorna började sjunka.
Torsdagen den 12 juni 1997 var stämningen hög i den lilla avgångshallen på Skavsta flygplats.
Gratis champagne till alla Londonresenärer, Ryanair bjuder!
Alla 132 platser i Ryanairs Boeing 737 var utsålda. Där trängdes weekendsemestrande barnfamiljer med ungdomar på väg till språkresa i England.
De allra flesta pratade om hur billigt det plötsligt blivit att resa, bara 990 kronor för en tur- och returbiljett till London. Och många stockholmare tyckte att det var lika enkelt att ta sig till Skavsta som till Arlanda, åtminstone de som bodde söder om Stockholm.
Ryanairs premiärflight, mellan Skavsta och den brittiska flygplatsen Stansted några mil norr om London, invigdes av Stockholms dåvarande finansborgarråd Mats Hulth.
Han lovordade den forna flygflottiljen i Nyköping.
"Skavsta är en konkurrenskraftig flygplats med en stark potential inför framtiden", sa Mats Hulth och lade därmed in lite extra bränsle i debatten om Storstockholms andra storflygplats.
Bara några månader tidigare hade Luftfartsverket fått regeringens uppdrag att utreda flygplatsfrågan. Tanken var att avlasta Arlanda och utredningen landade så småningom i ett förslag om att bygga en ny flygplats i ett bergigt område vid Grödinge på Södertörn.
Samtidigt vägrade Luftfartsverket hårdnackat att tilldela Skavsta den internationella flygkoden STO. En sådan skulle ge Skavsta rätt att officiellt kalla sig Stockholm-Skavsta och klassas som en Stockholmsflygplats i resebyråernas sökmotorer.
Luftfartsverket hävdade att det var för långt avstånd mellan Stockholm och Skavsta.
Men Michael O'Leary var stridslysten och tänkte övertala den svenska regeringen. Han skulle övertyga de ytterst ansvariga att namnet Stockholm-Skavsta var bra för alla, för turisterna som kan flyga lågpris och för Sverige som ju tjänade pengar på alla nya brittiska turister.
— Och så förstås bra för Ryanair, skrattade Michael O'Leary och lovade på stående fot att inte höja biljettpriset inom de närmaste två åren.
Passagerarna tog plats och det proppfulla Boeingplanet lyfte och glänste som en liten silvrig prick mot den molnfria himlen. Ryanairs vd Michael O'Leary lutade sig bakåt, vände kepsen bak och fram och blickade uppåt.
— I'm thrilled, sa han och skyndade vidare, in i en bil som tog honom till Stockholm för att träffa företrädare för kommunikationsdepartementet.
Den lille irländarens argument bet tydligen på regeringen. Två månader senare meddelade Luftfartsverket att Skavsta skulle få den internationella IATA-koden STO.
— Vi har tagit intryck av alla de synpunkter som kommit in, sa Luftfartsverkets dåvarande generaldirektör Ingemar Skogö.
Londonflyget blev en succé och i oktober 1997 införde Ryanair tre dagliga avgångar till London-Stansted.
Sommaren 1998 sålde Nyköpings kommun 90 procent av flygplatsbolaget Skavsta till brittiska TBI.
Första året flög 170 000 passagerare med Ryanair från Skavsta och i början av 1999 sänktes priset på London-biljetten tur och retur till 590 kronor.
I början av 2000-talet kom de första rapporterna om Ryanairs antifackliga inställning när ett antal piloter strejkade för att få högre lön. Företaget anklagades också av Konsumentverket i Sverige för vilseledande marknadsföring eftersom biljettpriserna i annonserna inte inkluderade alla extra avgifter.
Men lågprisflyget hade kommit till Nyköping och Skavsta för att stanna.
I september 2002, fyra dagar före valet, sprang kommunalrådet Göran Forssberg triumfatoriskt hand i hand med Skavstas vd Dot Gade Kulovuori och utbrast tvärsäkert:
"Det enda som möjligen kan jämföra sig i storlek var när Studsvik etablerade sig i kommunen!"
En "säker källa" hade läckt ut att Skavsta våren 2003 skulle bli Ryanairs centrala nav i Skandinavien. Den lilla flygplatsen i Nyköping skulle bli centrum för ett av Europas mest snabbväxande flygbolag, antalet resenärer skulle öka från 400 000 till minst två miljoner varje år.
Satsningen skulle kunna ge tusen nya jobb, sas det.
Den säkra källan var Göran Forssbergs partikamrat, den svenske näringsministern Björn Rosengren. Dessutom hade Skavstas brittiska ägare TBI bekräftat.
Men det saknades en bekräftelse från Ryanair, som vägrade kommentera sanningshalten. Fast Göran Forssberg var övertygad och rusig av glädje.
"Det är ett enormt lyft för hela regionen. Nu måste vi öka samarbetet för att klara den efterfrågan på arbetskraft som satsningen innebär", sa han.
Fyra dagar senare vann Göran Forssberg och socialdemokraterna valet i Nyköpings kommun. Partiet fick 40 procent av rösterna och blev ensamt större än de fyra borgerliga tillsammans.
"Det luktar välstekt valfläsk", tyckte Nyköpings moderate riksdagsman Per Westerberg som var föga imponerad över Forssbergs utspel och inte litade på att Ryanair verkligen hade förhandlat klart med Skavsta.
Att den obekräftade Skavstanyheten skulle ha gett Socialdemokraterna vind i seglen resonerade dock Göran Forssberg bort redan under valvakan.
"Det är en bekräftelse på den framtidstro som finns i kommunen. Verkligheten är vår bästa vän", sa Göran Forssberg.
Drygt fyra månader senare kom Ryanairs bekräftelse.
Då hade redan Göran Forssberg växlat in på ett nytt spår: Snabbjärnvägen Ostlänken.