En uppvisning på harpa

Slumpen ger märkliga resultat. Sålunda har vi två gånger med någon veckas mellanrum kunnat höra den sällsynta kombinationen av harpa, flöjt och fiol. Först i Nyköping och så i söndags kväll i Oxelösund.
Men det var olika musiker och helt skild repertoar, så de två programmen kompletterade varandra fint. Dessutom var stråkinstrumentet i S:t Botvids kyrka den lite mörkare altfiolen, vilket gav en än mer intressant klangkombination.
Och då kunde man i förväg gissa sig till och hoppas på att få höra det banbrytande verket för just harpa, flöjt och viola, nämligen sonaten av Debussy från 1915.
Och visst kom den, med hedersplatsen allra sist. Och vi fick också veta att det en gång var just detta stycke som förde de tre musikerna samman till Trio Arabesque.
Om denna trio vet jag annars bara att medlemmarna kommer från Tyresö, Södertälje och Stockholm och att de efter sina högskoleexamina har spelat i olika orkestrar och verkat som frilansande.
Och nog var det kvalitet över deras spel och samspel i Debussy. Annars är det för övrigt ingen minsta idé att ge sig i kast med denna ofta sköra och genomskinliga musik.
Nu fylldes prologen av långsamma rörelser, som repliker i ett ledigt samtal. Flöjten stod för en loj värme, den sordinerade violan för det återhållande och harpan för rikt varierade klanger, bland annat från de spröda oktavflageoletterna.
Finalen tog de måttligt allegro som det står och resolut, men för första gången tänkte jag på hur krångligt skrivet det verkade vara för altfiolen och som vanligt på hur undanglidande i formen just den satsen alltid ter sig.
Några satser ur André Jolivets Petite Suite från 1941 hade då redan visat hur en annan fransman kunnat utvinna mer av fyllighet, espri och temperament ur samma instrumentkombination. Men inte samma djup.
Harpan ensam kunde vi glädja oss åt i ett riktigt uppvisningsstycke à la tidigt 1800-tal, en fantasi i c-moll av Louis Spohr med drillar och flageoletter och med böljande brutna ackord genom oktaverna, först starkt och glänsande i klangen, sedan svagt och dämpat. Skickligt!
En sats i tretakt och moll ur Hindemiths harpsonat från 1939 visade på härligt driv i spelet och lockade till att upptäcka hela stycket.
En liten duo för flöjt och viola av Francois Devienne satte inga djupare spår, men visade att denne Den franske Mozart kunde skriva virtuost för flöjt.
Kvällens flöjtist fick också lämna vackra bevis på klang och musikalitet i de tre styckena ur Carl Nielsens Moderen; roligt speciellt att höra Dimman lättar i original på flöjt och harpa.