En vädergubbe

Det var debut för miljöpartiets nya språkrör, Peter Eriksson, i gårdagens partiledarutfrågning i P1. Med miljöpartiet balansgång runt fyraprocentsspärren hade han chansen att redovisa varför miljöpartiet behövs i svensk politik, men tog den inte. Peter Eriksson är en pragmatiker, ett populärt kommunalråd i Kalix som verkar gilla resultatpolitik mer än ideologi.
Vid utfrågningen framgick att Eriksson inte har ägnat särskilt många tankar åt strategi eller politisk analys. Han hade egentligen inga bestämda åsikter om någonting, förutom samarbetet med den socialdemokratiska regeringen. I fortsättningen är partiet bara berett att stödja en regering där partiet själv ingår. Det betyder i klartext att miljöpartiet kan tänka sig att stödja både en borgerlig och en socialdemokratisk regering, under förutsättning att man får tillgång till regeringstaburetterna. Peter Eriksson ansåg till och med att det är skadligt för svensk demokrati med ett organiserat samarbete med en minoritetsregering, utan att själv ingå i den och behöva ta ansvar. Det är ju minst sagt ett märkligt påstående med hänsyn till att miljöpartiet har ägnat all tid och kraft de senaste åren åt att på område efter område göra upp med den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiets inflytande på regeringens politik har dock varit marginellt, särskilt på miljöområdet, vilket förklarar partiets svaga stöd i väljaropinionen.
Att lyssna på den långa intervjun blev till slut ansträngande. Peter Eriksson är inte intressantare än en väderleksrapport man slutar lyssna vid Doggers bank.