Jag minns fortfarande hur jag som sexåring blev uppläxad av en kompis mamma när jag rörde ihop efterrättsglassen till en smetig röra. "Så gör inte vi i vår familj"; meddelade hon ganska strängt.
Förmodligen var det min första insikt i att alla familjer inte ser ut och fungerar likadant. Och de kommande åren blev funderingarna fler. Varför var T:s pappa alltid hemma på dagarna fast han inte var pensionär? Varför hade J så himla många syskon? Och varför var A:s mamma så sur?
Precis samma mentala resa gör förskolebästisarna Tilly och Tage i Augustnominerade bilderboken "Tilly som trodde att...". På varje uppslag besöks en ny kompis och Tillys storögda förvåning över stökiga vardagsrum, neddragna persienner och tomma kylskåp diskuteras sedan med Tage.
Det är inte precis Solsidans välbärgade grannskap som Tilly undersöker. Tvärtom rymmer Eva Staafs berättelse – ovanligt nog för en bilderbok – allt från barnfattigdom till depression. I Mimmis kök trängs fimparna med en plundrad spargris och ute på gatan sitter en kille som har sommarskor fast det är "kalltkallt" och en lapp där han ber förbipasserande om pengar.
"Tilly som trodde att..." skulle kunna bli rätt mörk och tungsint, men Tilly själv är en öppen och varm liten figur som närmar sig de nya och annorlunda miljöerna med nyfikenhet snarare än förskräckelse – något som präglar läsningen.
Och mänsklig nöd behöver inte alltid uttryckas i brist på pengar, förstår läsaren snart. Mimmis under-fläkten-rökande mamma kanske inte har så mycket mat i kylen men verkar ändå snäll, medan Sonja har alla saker i världen men en pappa som är så långt bort att hon inte ens minns namnet på staden.
Tillys forskande men tillåtande blick sätter stämningen även i Emma Adbåges detaljerade och roliga illustrationer där till och med ett genomsmutsigt badrum blir lite småmysigt. Men även om Tilly inte verkar skrämmas bort av något finns ändå mycket att diskutera med barnen medan man läser.
Stackars Boris till exempel, som aldrig har med sig badbyxor och handduk till simlektionerna. Hur kommer det sig att hans mamma och pappa inte läser lapparna från förskolan. Och vad betyder det för Boris?
Eva Staafs tydliga budskap är att alla måste få höra till och vara välkomna. Det tycker både Tilly och Tage. Solidaritet, skulle vi vuxna säga. Att boken slutar med ett spontant dagisutflyktskalas för den stackars tiggaren på gatan känns självklart.