Om man ska rösta på Kristdemokraterna måste man tro på Gud, vara emot abort och älska kärnfamiljen. Är det i alla fall många som tror, även fast det är en vrångbild. Partiet måste snarast göra något för att spräcka myten. Ynka 2,7 procent fick KD i Sifomätningen som SvD presenterade i söndags, partiets lägsta siffra sedan 1995 (SvD 19/5). Vi har försökt fånga alla väljare men nu ska vi rikta in oss på en utvald grupp – de borgerligt övertygade, var strategin som partisekreterare Acko Ankarberg kontrade med i går. Den verkade komma på volley. KD tycks gå i ide i mellanvalsperioderna; trots usla opinionssiffror tar man det lugnt. Det stora problemet nu är att mellanvalssiffrorna blir allt sämre.
Sveriges kristdemokratiska parti dras därtill med ett kroniskt problem. I landet som kallas världens mest sekulära är det udda att sympatisera med någonting "kristet" – eller något som har med vilken religion som helst att göra. Att man inte måste tro på Gud eller "vara emot homosexualitet" finns inte i den populära stereotypen av partiet.
I flera andra länder ter sig de kristdemokratiska partierna mer teknokratiska än värdeextrema. I Tyskland och Italien har de länge varit statsbärande partier; ett slags standardregeringar i likhet med forna dagars svenska S-styre. Men i vårt land förknippas det som har förledet krist- mest med stockkonservatism och dogmatism. Med motsatsorden liberal och modern.
I KD:s försök att överleva skulle det bli ganska konstigt om första halvan av partinamnet skrotades. Att fokusera på de borgerligt frälsta är en strategi som ligger nära till hands och som antagligen är ganska klok. Men då krävs stora insatsstyrkan i Vellinge, Trosa och andra mörkblå högsäten. Och en kämparglöd som KD aldrig uppvisat.