Nästa gång jag skulle se vad klockan var gick det inte, den hade nämligen stannat. Troligtvis av leda, och en klocka har ju ändå inte så kul till vardags.
Det vore så enkelt att försöka plocka poänger på Sophie Zelmanis omskrivna skygghet, scenskräck och att det hon bjuder på inte är som en resa med Balder på Liseberg i Göteborg. Men det tänker jag inte göra. För det stämmer inte. Jag vill dementera det å det bestämdaste.
För vilken person med scenskräck säger vid typ tredje låten att "nu kommer jag svänga på röven, hoppas det är okej och går ned från sin barstol som hon sitter på i övrigt". Visst hon säger det på sitt eget lite försiktiga sätt och något stjärtsväng a´la Jagger bjuder hon inte på men hon visar ändå att hon tycker det här är rätt roligt.
Och nej, det är inte en berg och dalbaneresa som ger kittel i magen hon bjuder på och nej det kanske inte är någon glädjeinjektion eller sprudlande mellansnack från en artist som varit en del av det svenska musiklivet i över tjugo år. Mycket av det hon säger handlar om döden, cancer, en genomrutten båt och att åldras, men det är Sophie Zelmani med ett otroligt bra band och det räcker långt.
Tillsammans med bandet och vapendragaren genom alla år, Lars Halapi som genomgående kallar sig chefsgitarrist vilket han sannerligen är-Hail to the chief, tar hon oss försiktigt i handen och låter oss följa med in i Zelmaniland.
Det är stillsamt, finstämt, lätta körer och så vackert hantverk av musikerna att man blir glad så käken åker i backen. Det är en musikfest i meningen att Zelmanis låtar som kan bli lite enahanda på skiva får ett helt annat liv live. Bredden musikerna visar är stor, de tar upp och ned låtarna i intensitet, lägger små fina krumelurer på sina instrument och som publik är det bara att applådera.
Det är också väldigt tydligt att det är Lars Halapi som är chefen på scenen även om Sophie Zelmani sitter i centrum. Hon tittar hela tiden åt honom, han stämmer hennes gitarr och han tillåts att breda ut sig och sitt fenomenala gitarrspel. Och det gör ingenting.
Det är skönt att vara en stund i Zelmanis värld men jag tror att vi i publiken hanterar den på olika sätt. Någon hade kanske kunnat sitta där i flera timmar medan andra, som jag själv, börjar skruva på mig. ÄR Sophie Zelmani alltid såhär eller har hon gjort det till sin grej? Blir hon aldrig arg eller höjer rösten? Ville hon egentligen vara den där crazybananaartisten men den platsen var redan tagen av Caroline af Ugglas?
Zelmani är en slags enigma. Jag blir delvis fascinerad av henne och hennes musik och samtidigt lite fundersam. Hon skickar lite för många signaler åt olika håll för att det ska vara lätt att förstå. Men det är å andra sidan kanske precis det som är hennes grej? Tillsammans med sitt band bjuder hon i alla fall på något som är hennes och det var många av oss tacksamma för att få vara med om.