Envishet gjorde Per till revisor
Per föddes som yngst i en syskonskara om fem barn. Pappa var banmästare vid järnvägen mellan gruvan i Vintjärn och hyttan i Åg. Första minnena är från tiden för första världskriget.
Lärarinnan i byn var Tysklandsvän medan pappa var Englandsorienterad. Jag minns att de grälade, men de diskuterade nog bara.
Per gick sex år i B-skola mer fick inte ungar på landet på 1910-talet men han ansågs ha läshuvud. Per sattes i realskolan i Krylbo. 1927, samma år som bruket lades ner, dog pappa. Mamma fick kämpa hårt för att han skulle få studera klart.
Efter skolan högg jag timmer i några år för att försörja mor och mig själv. När hon fick en liten pension kunde jag ta upp studierna igen.
Det tvååriga handelsgymnasiet i Katrineholm klarade Per på ett år. Han fick jobb som lärling hos en auktoriserad revisor i Stockholm. När tyskarna gick in i Danmark och Norge 1940 bestämde sig han och Maja för att gifta sig. Äktenskapet gav lite trygghet om något skulle hända.
1942 blev Per godkänd revisor. Under kriget var det omväxlande revisorsjobb och beredskap vid Svea livgarde. Maja arbetade som husmor på ett skolhem. 1948 byggde familjen fritidshus på Öbolandet.
Vi bodde i Hammarbyhöjden och behövde ett andningshål från Stockholmslarmet. Trosa låg bra till. Vi fiskade, vi plockade bär och svamp. Det var härliga år.
Som revisor har han fått räkna pengar även på fritiden. Under 28 år var han kassaförvaltare i Skarpnäcks församling. När Per och Maja flyttat till Trosa och han var pensionär sedan tio år, fick han ta hand om ekonomin åt Nyängsgårdens bostadsrättsförening. För tio år sedan tyckte Per att det var dags att trappa ner. Förra året blev han änkling.
Numera lever jag bara. Jag äter på Trosagården och pratar lite med gubbarna. Det är riktigt trevligt.
Så jobbar vi med nyheter