Eric Gadd smittar med sitt sväng

Eric Gadd drog igång karnevalshelgen i soulvarm anda på Stora torget i Nyköping i går. Med sommarkrusigt hår och sin ljusa röst passade han väl in i sommarkvällen.

Övrigt2006-08-05 00:11
Till en början var det lamt. Torgbesökarna stod lite trevande och småtappade med fötterna till soulen, men inte så mycket mer. Och Gadd och hans välskräddade crew lät som ett hårt inrepat band som pluggat sina soulriff, men som glömt drivet hemma i replokalen. Soulen satt precis där den skulle men det lät som att det skulle kunna bli en väl slätstruken och välputsad spelning.

Men med sig på scenen har han idel ädel musikeradel. Och med sådana bjässar som Goran Kajfes på trumpet och en trummis som ser precis ut som skådespelaren Jonas Karlsson är det svårt att hamna fel. Så det var bara för det tio man starka bandet att jobba upp ett rejält sväng, och det lyckades de med.
Gadd får publiken med sig genom sitt sväng förstås, men även för att han aldrig ger sig. Sjung med nu då. Nähe. Kom fram närmare scenen. Nähe. Jamen klappa lite då. Ja se där. Trägen vinner.

Det var verkligen damernas framför scenen. Tjejgängen dominerade och då och då sprang en och annan fram och fångade soulkungen med sin mobilkamera Och Gadds hår blir allt krusigare i takt med att kroppsvärmen ökar.
När det är som sämst, låter det som en välskräddad och välrepad tv-orkester som spelar helt korrekt och utan fel, men gör det av bara farten. Lite för rent helt enkelt. Ibland rubbas man av tanken att keyboardisten Cornelia Sundelin i själva verket har sin dator kopplad till iTunes i stället för den silvriga keyboard som hon spelar på.

Men när det är som bäst är det ett vrålsväng som inte går att värja sig mot. Man står där och tänker den här soulsvänget är egentligen lite kladdigt, men man kan ändå inte riktigt hålla sig i styr utan står där och soulskuttar.

Låten No doubt about it får till exempel verkligen igång gunget med sitt elektroniska basknorrande och sitt småknepiga sväng. Och när de i mitten av avslutande låten Wish I
vevar loss ett hejdundrande ös med snortajta blåssolon, har de verkligen vunnit publikens gunst. När saxofonen och trumpeten rycker ut i stötvisa studsanden och de två batteristerna ger järnet går det inte att komma med några men. Vid slutet av kvällen står hela torget i dans.
Eric Gadd lyckas ta en musikstil som i fel händer skulle kunna bli en slirig stadshotells-soul och genom ihärdighet, fantastiska medmusiker och ett klockrent samspel får den att bli något riktigt bra.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om