Ernst Brunner ger sig in i de undre världarna
Ernst Brunner skriver om undre världen i dubbel bemärkelse. I sitt nya reseepos Vandring under jorden leder han läsaren genom en underjordisk värld av utgrävningsplatser. Hans nästkommande bok skildrar i stället konstkuppen mot Nationalmuseum. I går besökte författaren Nyköping.
Jag upplevde en slags absurditet över att museet ligger mitt i Stockholms centrum och ändå är en dold värld för så många. Föremålen som arkeologer har grävt fram har hamnat i en ny grav, säger han.
Ernst Brunner talar med loj skärpa. Uttrycken är lika väl valda och språkbruket lika formuleringstätt som i någon av hans böcker.
Han beslöt sig för att söka reda på föremålens fyndplatser och göra en resa till de döda hallar, gravar, skrevor och lämningar där föremålen en gång hade sina hem.
Syftet var att se vad som fanns där i dag, säger han.
Han fann en alternativ värld intill stråken som trampats sönder av turister. Han beskriver hur han besöker under-
jordiska platser under marken. Han hör sorlet av turister någonstans och ljudet av en pågående ligamatch. Själv är han helt ensam i en död värld av forntida högkultur. Ensam bland uråldriga spegelvändningar av platserna ovan jord.
Man går runt ensam bland nekropoler, säger han.
Och världen under jorden täcker inga små ytor. Som exempel nämner han Rom, som är byggt på över 100 mil av underjordiska gravkammare och katakomber.
Vandring under jorden är en röd sak i ett småformat värdigt en liten reskamrat. Samtidigt som den kan te sig faktaspäckad poängterar Ernst Brunner att en handling löper genom boken.
Man ska uppleva att man läser skönlitteratur. Den har en handling som går genom geografin men även ett genom ett resonemang som förs, säger han.
Det är inte heller faktabiten som han lagt sin litterära emfas på.
Kritiker har häpnat över den enorma sakkunnskapen, men det är ju saker man kan läsa sig till, säger han.
Ernst Brunner börjar sin underjordiska resa i Egypten. Färden går sedan i arkeologins hasor genom Cypern, Peleponnesos och italienska Etrurien. Texten får sällskap av fotografier tagna av amatörfotografen Brunner, som Ernst Brunner själv formulerar det. Det är föremål och miljöer, ofta dunkla sådana, som belysts och fångats med digitalkamerans öga.
Alla Ernst Brunners senaste böcker är skrivna i stilblandningar av det mer eteriska slaget. Carolus Rex har historisk faktatyngd men är ändå en roman skriven i jag-form om tyrannen och härförarkungen Carl XII. Vandring under jorden är ett reseepos och boken om konstkuppen mot Nationalmuseum ska bli en faction-bok, en bok där det dokumentära blandas med fiktion.
Ernst Brunner gjorde författardebut 1979 med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre.
Det tog mig omkring tio böcker innan jag vågade kalla mig författare. I dag kallar sig folk författare när de har gått en kurs på Biskops Arnö, säger han, med risk för att hamna under det så politiskt inkorrekta begreppet kulturelitist
Och Sveriges unga författare i dag har han inte många väna ord att säga om.
Med några undantag är det mest skit som produceras. Det finns ingen som betonar kravet på originellt skapande. I dag handlar det om sampling och någon slags karaokesyn på skrivandet, där man letar fram det man gillar hos andra och ställer samman det, säger han.
Så jobbar vi med nyheter