Det där tillfället då jag var mitt ute i djungeln, två dagar kvar till toppen av Maromokotra, Madagaskars högsta berg. Kroppen värkte, insekterna stack mig och maten var nästan slut. Men snart var jag ju på toppen. Eller den där gången fötterna var stela och kalla som iskuber när jag var på besök i bergskedjan Kaukasus - med siktet inställt på Europas berg...
Vad är det som driver oss? Jag är långt ifrån ensam att ha en nästintill magisk dragningskraft till de där grushögarna. För det är oftast vad det är. Stora grushögar som av en slump ligger utplacerade här och var över vår jord. Och dit vill vi...
I min yrkesroll som guide har jag träffat många av dem. Där är Katrineholmaren Bosse, 64, egenföretagare som ville till toppen av Kilimanjaro. Där finns Stig, 70, som ville till toppen av Kebnekaise. Och där finns fastighetsförvaltaren Janne som ville till Marockos högsta berg. Helt vanliga människor som attraheras av bergen.
Vad är det egentligen som lockar? Utsikten, kulturella upplevelser och att komma bort i all sin ära - men för att uppnå dessa ting behöver man inte ta sig till den högsta punkten på ett berg. Personligen tror jag att det ligger något djupt mänskligt i att vilja ta sig till en topp, att utforska vad som finns bortom kartan - just den där känslan att inte veta vad som komma skall, vad finns bakom nästa krön? Sedan urminnes tider är det utforskarna, äventyrarna och de upptäcktsresande som drivit utvecklingen framåt.
George Mallery, bergsbestigare som gjorde ett av de första försöken att nå toppen av Mount Everest fick en gång frågan av en journalist, Varför ska du upp på berget? Varav han gav det klassiska svaret: För att det finns där. Förstår man inte vad han menar med det svaret är det svårt att förklara.
För många människor blir berget en parallell för livet. Man ser toppen där uppe någonstans - det där svårtillgängliga, den där punkten man måste kämpa för att nå och det finns risker längs med vägen. Du kan ramla ner i en glaciärspricka. Du kan ta genvägar, du kan ta omvägar. Precis som livet.
En av mina mest minnesvärda upplevelser på ett berg var första gången jag stod på toppen av Kilimanjaro. Det var under expeditionen Kap till Kap då jag åkte motorcykel från Sverige till Sydafrika. Innan avfärd hade jag utmanat farsan min att bestiga Kilimanjaro med mig. Han hade precis passerat 50-årsstrecket och behövde en utmaning i livet. Han drog igång projektet: från soffpotatis till vältränad på 90 dagar, med Kilimanjaro som slutmål.
Så till sist stod vi där på toppen tillsammans - kramades och grät en skvätt.
För dig som vill stärka ditt självförtroende, få ett större mål i livet eller bara stärka en familjerelation är mitt råd - bestig ett berg!