Att vakna upp söndagen den 7 maj år 2017 var en nervpärs för vilken demokratiskt och liberalt sinnad europé som helst. Dagstidningar, tv- och radiokanaler och sociala medier dominerades av bevakningen av det franska presidentvalet, som oavsett ugång redan på förhand kunde karaktäriseras som en ödesdag för Europa.
Själv inledde jag dagen med en bra känsla i kropp och själ, och en trygg förvissning om att den fria världen kommer att bestå. Kvällen innan hade jag varit i Louis De Geer, Norrköpings fina konserthall och upplevt musik av bästa märke som också har en stark europeisk särprägel.
"Bowie in Berlin" är ett konsertkoncept som dirigenten och arrangören Hans Ek tagit fram. Det bygger på den musik som David Bowie influerades av och skapade under de år på 1970-talet då han vistades i Berlin på flykt från den alltmer skeva tillvaro som drogmissbruk och kändisskap innebar när han bodde i Los Angeles.
I samarbete med kompositören och producenten Brian Eno gjorde David Bowie tre album, Low (1977), Heroes (1977) och "Lodger" (1979). Dessa brukar kallas för Berlintrilogin, och rymmer låtar som "Sound and Vision", "Heroes och "Boys Keep Swinging".
"Bowie in Berlin" är en konsert som omfattar musik från de tre albumen, men även låtar från senare år och av kompositörer som inspirerat Bowie och/eller samarbetat med honom. Därför ingår även låtar som Lou Reeds "Berlin", "Trans Europe Express" av Kraftwerk" och "Passenger" av Iggy Pop.
Föreställningen är oerhört påkostad, med symfoniorkester, ett kompband, en manskör och tre namnkunniga sångsolister: Magnus Carlson, som är en av Sveriges just nu mest framgångsrika sångare med både en solokarriär och som sångare i Weeping Willows, Jennie Abrahamson, som bland annat turnerat med internationella superstjärnor som Peter Gabriel och Sting och så Moto Boy, som gjorde en strålande insats och fick flera spontanapplåder mellan satserna.
När dirigenten Hans Ek skapade konserten var det med ambitionen att föra in Bowies musik, och då särskilt den avantgardistiska Berlintrilogin" i konstmuskens sfär, där den kan få ett liv, tolkas och utvecklas i stället för att bara bli nostalgi och framföras live av tribute-artister.
Det är ett klockrent tilltag. Att Hans Ek inte enbart byggt konserten på låtar från de tre albumen utan även tagit in flera låtskrivare och Bowielåtar som passar in, är en styrka. Konserten blir ett bygge, sten för sten, och bäst blir det när vi kommer längre fram, till Bowies senare verk. Titellåten från "Blackstar" (2016) är ett av kvällens allra starkaste nummer, med de tre lysande sångsolisterna och manskör.
Jennie Abrahamson gör en smärtsamt vacker och ödesmättad version av David Bowies "This is not America", ledmotivet från spionthrillern "The Falcon and the Snowman" från 1985. Då genomfars jag av en stark känsla av samförstånd med mina medmänniskor i Europa och vårt gemensamma 1900-talsarv av öppenhet och demokrati som övervunnit världskrig, förintelse och murar. Men jag slås också av att Bowies musik utgör ett stabilt transatlantiskt brobygge och lider med alla amerikaner som tvingas se på hur deras land förvandlas i protektionistisk och nationalistisk riktning.
I det sista extranumret får Magnus Carlson briljera med en tolkning av "Where are we now" från Bowies näst sista studioalbum "The next day" (2013), en låt som kunde vara gjord för Magnus Carlson, men som bevisade att David Bowie kunde fortsätta skapa magi in i det sista och åldras som artist med värdighet.
Den 26 august ges konserten "Bowie in Berlin" ännu en gång i Dalhalla med samma solister och dirigent men med Gävle symfoniorkester. Det är ett helgjutet evenemangstips för sommaren.