Ett löfte som riskerar att förvärra lidandet

Vi står inför ett nationellt trauma där det finns en uppenbar risk att ett större antal svenskar än de som omkom vid Estoniakatastrofen är borta. I takt med att de svenska dödsoffren flygs hem behöver samhället att stå redo att bistå anhöriga och nära vänner. Igår saknades folk på arbetsplatserna, den första arbetsdagen efter nyåret. Någon är på sjukhus, någon bekräftat omkommen, någon annan inte återfunnen. Nästa vecka startar skolorna efter jullovet. De tomma stolarna och tjänsterummen etsar sig fast. Sorgearbetet kommer att ta sin tid. Behovet av stödinsatser på arbetsplatser och i skolor kommer på många håll att vara stort.

I detta har inte bara alla myndigheter ett uppdrag. Stora insatser görs av såväl frivilligorganisationer som de religiösa samfunden. Det får inte glömmas bort. Människor vänder sig till gärna religionen för att få stöd och kunna samtala om de många svåra frågorna ofta men inte enbart utifrån ett andligt perspektiv. Präster och jourhavande medmänniskor får viktiga roller när de otaliga följderna av det som hände under morgontimmarna på Annandag jul ska hanteras och bearbetas. Det är summan av alla dessa insatser som visar på styrkan i vårt samhälle.

Med Estonia-katastrofen i minne finns det skäl att uppmärksamma löftet om att "alla döda ska tas hem". För många drabbade är det en viktig utfästelse, ett handfast besked som tas ordagrant. Vid analysen av krishanteringen vid Estoniakatastrofen underströks vikten av att inte lämna för långtgående löften. Då hette det att båten, med de omkomna, skulle tas upp - ett löfte som aldrig uppfylldes. Nu har en liknande utfästelse gjorts. Då hjälper det föga att detta löfte så småningom modifierats till formuleringen om att alla döda som kan tas hem, ska tas hem.

Identifieringsprocessen är komplicerad, vilket vi kunnat ta del av i allehanda medier, och tar sin tid i anspråk. Lägger man dessutom till alla de saknade som ännu inte återfunnits är frågan på sin plats: vad händer om UD inte förmår att leva upp till detta och de politiskt ansvariga tvingas backa? Hur har alla berörda uppfattat löftena på det sätt som de givits med de tillförda nyanserna, eller enbart själva ursprungsbeskedet? Det går inte att svara på än. Men upplevelsen av att ha blivit sviken eller vilseledd av myndigheterna öppnar gamla sår och förvärrar lidandet ytterligare.