Ett möte mellan två generationer konstnärer
Galleri Sjöhästen börjar hösten med ett generationsmöte. Glaskonstnären Sara Lundkvist har sin allra första utställning och drömmer nu om att komma in på Konstfack. Där gick hennes med utställare Brita Lanning redan i början på 60-talet.
Medan Sara Lundkvist är pirrigt nervös inför att för första gången få visa sitt glas för publik, har Brita Lanning en fulltecknad almanacka och vet redan var hon ska visa sina målningar hösten 2007.
Men eftersom jag började måla så sent i livet kan man säga att jag också är på väg in i yrket, säger Brita Lanning och skrattar.
Visserligen var hon en gång i valet och kvalet om hon skulle satsa på konst eller psykologi, men när Brita väl hamnade på Konstfack i början av 60-talet blev det reklamlinjen och i många år försörjde hon sig som art director.
I slitet av 80-talet började hon känna att något saknades i livet och hon utbildade sig till gestaltterapeut samtidigt som hon började måla igen.
Båda sakerna handlar om uttrycksbehov, men på olika sätt, säger Brita som numera delar sin tid mellan jobben som konstnär och terapeut. En strålande bra blandning, tycker hon själv.
I båda fallen handlar det om möten. Som terapeut möter jag andra människor och i måleriet möter jag duken, färgerna och mig själv.
Brita har aldrig en färdig bild i huvudet när hon börjar på en målning.
För henne handlar måleriet om att tillföra färg i lager på lager och försöka hitta det som känns rätt för just den här bilden.
Färgen har sin egen vilja. Jag kan inte bestämma hur bilden ska bli, bara föreslå olika saker. Sen får jag se om duken säger ja eller nej till mitt förslag.
Jordfärgerna är de som oftast blir kvar i den färdiga målningen, medan de blå tonerna har en tendens att bli övermålade efterhand.
Ibland kommer det med lite rosa också. Det tycker jag känns väldigt roligt.
Om Sara Lundkvist måste välja några enskilda färger till sitt glas blir det lila och svart. Hon tycker att det är fascinerande när glaset upphör att vara genomskinligt.
Jag älskar att arbeta med glas. Det är ett levande material och man utvecklas hela tiden när man jobbar med det. Det är härligt, men svårt.
Och det finns baksidor. Går något snett när man blåser glas har man inte en chans att komma rätt igen.
Det går inte att sudda eller rätta till felen när man blåser glas. Blir det fel så blir det. Det är väldigt frustrerande. Ibland har man en dålig dag. Då är det bara att gå ut på gården och skrika. Jag har haft en del såna utbrott.
Glaset fastnade Sara för redan när hon gick på gymnasiets konstlinje och de senaste två åren har hon tillbringat i Orrefors Glasskola där hon övat på glasblåsandets svåra konst.
I somras jobbade hon som assistent till en norsk glasblåsare och på helgerna fick hon själv använda hyttan. Det hon nu ställer ut på Sjöhästen är de föremål hon gjorde där stora näckrosfat, intensivt rosa bollvaser med pytteliten öppning och de egendesignade gapvaserna som påminner om hungriga fågelungar.
Jag gillar enkla, organiska former, berättar Sara som också fyllt varenda ledig horisontell yta på Sjöhästen med sina glaslöv. Tanken är att de ska hinna bindas ihop till en färdig ljuskrona att hänga i galleriets tak innan lördagens vernissage.
Den där glaskronan började faktiskt som en dröm. Sen tyckte jag att det var en så häftig idé att jag ville prova den i verkligheten också.
Saras närmaste dröm är att komma in på Konstfacks linje för glas och keramik. Orrefors glasskola var så oerhört praktisk, förklarar hon. Nu vill hon utveckla det här med design lite mer.
Därefter är drömmen en egen glashytta, helst hemma i Nyköping där hon trivs och gärna vill stanna kvar.
Jag vill arbeta både som glasdesigner och glasblåsare. Jag vill inte lämna bort själva grovjobbet till någon annan. En egen hytta vore toppen.
Så jobbar vi med nyheter