Jag har fått ett par nya idoler det senaste året. Distriktsveterinärerna. De är faktiskt något av det ballaste jag vet. Det är tämligen svårt att inte bli imponerad av en person som ska göra allt från att förlösa djurungar till att undersöka hornhinnor på klantiga hästar. Samma person kan även besiktiga tävlingshästar på internationell nivå för att någon timme senare behandla juverinflammation på en mjölkko. När som helst på dygnet.
Bilden av veterinäryrket som något ulligt och gulligt är egentligen bara att glömma. Det är skitigt och många gånger riktigt farligt. När en av våra lokala distriktsveterinärer stod med armen inne i min hästs rumpa för att känna om häststackar'n var förstoppad kände jag bara "wow - du är både galen och en hjälte".
(Jag tror du som läser det här är rätt säker på vad en häst kan göra med sina bakben om den får lust.)
Jag är otroligt tacksam över att det är så många som vill bli och jobba som veterinärer i detta avlånga land. Som kan tänka sig ha extremt obekväma arbetstider och stoppa in handen i min hästs rumpa en söndagkväll klockan 22.30. Tack för att ni finns, utan er - ingen häst.