Ett samarbete som bådar gott

Före konserten spelade en grupp musikelever ute i foajén. Och efter paus fick två av Tessinskolans estetelever var sitt stipendium. Båda dessa saker bidrog också till att det var fler ungdomar på plats och därmed säkert också fler föräldrar, vänner och bekanta.
Men huvudnyheten var att konsertens musiker kom från Filharmoniska Sällskapet. Så var det också rätt ofta när Nyköpings Kammarmusikförening var nybildad och under åren därefter. Men sedan har det mest varit professionell nivå på ensemblerna som kommit hit.
Inget konstigt med det. Då brukar allt tekniskt sitta på plats, och det har också funnits många unga artister att fånga in på väg uppåt i karriären.
Men samtidigt är det förstås viktigt att låta de lokala musikerna få en chans att visa upp vad de kan – och ibland håller på med mycket för sitt eget nöjes skull – och därmed utvecklas.
För publiken kan detta innebära att man måste ställa in öronen på en mer förlåtande kravnivå när inte alla är heltidsmusiker. Som när alla fem instrumenten i Nyköpings Celloensemble inte alltid ville klinga helt rent ihop. Men det var ändå roligt att höra det unika soundet av bara likadana instrument i en underhållande blandning från pop, jazz, film och operett. Det var också evigheter sedan någon senast spelade Paul Linckes ”Lysmaskidyll”.
Eva Sjöström och hennes tre stråkmusiker ur Söndagskvartetten tog oss till en högre värld med silverglans och nästan bara graciösa rörelser och ljus i A-dur med en av Mozarts flöjtkvartetter. Bra!
Bästa musiken och det i särklass mest ambitiösa stod sedan Söndagskvartetten för med att spela något så avancerat som Franz Berwalds g-mollkvartett från 1818 då han var blott 22 år. På några ställen har underbarnet Franz frestats att skriva väldigt virtuost, det hördes lite. Men ensemblen i går höll ihop denna krävande musik fint och kom långt med själva tolkningen. Vi hörde hur romantiskt vackra melodier ibland avbröts av Berwalds typiskt nyckfulla infall men också hur han ännu byggde på klassiska former och kunde föra stämmorna i kontrapunktisk omväxling.
Ännu mer tryck kan tänkas i första och tredje satsen. Långsamma satsen klingade varmt och vackert, och finalen började lugnt gungande, som solsken över en svensk sommarsöndag.
Samarbetet bådar alltså gott.