I Sverige värnar vi välfärdsstaten och vi betalar skatt för allas bästa. Påståendet är slitet och har yttrats av såväl uppfordrande politiker som självgoda svenskar i samtal med personer från andra länder. I stor utsträckning är det ett sanningsenligt påstående. Ur ett internationellt perspektiv har vi stor tilltro till staten, en indikation på att vi ställer upp på det sociala kontrakt som välfärdsstaten bygger på: att individen frånsäger sig makt och handlingsutrymme till staten i utbyte mot dess beskydd.
Ett mått på folkets tilltro är att Sverige ligger på fjärde plats i Transparency Internationals lista över världens minst korrupta länder. Rankingen bygger på folkets uppfattning och inte den egentliga korruptionen, och tar oss därmed nära ett svar på frågan hur villiga vi är att betala in till välfärdsstaten.
I går kom nya påståenden om att vår skattemoral är hög. 74 procent av befolkningen tar avstånd från skattefusk, för sex år sedan var siffran 51 procent, skrev två av Skatteverkets chefer i Dagens Nyheter (16/8). Andelen som tycker illa om skattesystemet har sjunkit från 42 till 22 procent och andelen som anlitat svart arbetskraft har droppat från 38 till 24 procent.
Än en gång används begreppet moral slarvigt. Siffrorna tyder endast på vår etik rörande skattefrågor – teoretiska uppfattningar om vad som är rätt och fel. Moral å andra sidan är vårt praktiska handlande utifrån etiska ställningstaganden, något som procentsatserna inte påvisar.
Språkslarvet till trots. Siffrorna på vår förbättrade skatteetik är glädjande, de visar att vår vilja att ställa upp för välfärdsstaten har ökat. Några möjliga orsaker är jobbskatteavdrag, rut- och rotavdrag och slopad förmögenhetsskatt. De som betalar in till staten känner att de belönas, en bonuseffekt av regeringens jobbfrämjande politik. Därtill kan Skatteverkets förenklingar med e-deklarering och krav på kassaregister ha bidragit till attitydförändringen.
Den senaste tiden har det visat sig att folkvalda och byråkrater gravt har missbrukat folkets förtroende. Divalaterna på Tillväxtverket, SSF:s lyxmiddag och Näringsdepartementets slarviga bokföring är stora besvikelser för alla som betalar skatt.
God skatteetik är värdefullt för en välfärdsstat som ska klara av att inkludera alla medborgare. Skattekronorna måste in.
De färska skandalerna kommer förvisso inte göra våldsam skada på vårt sociala kontrakt. Det började ta form redan när bönderna fick en plats i riksdagen på 1500-talet och därefter har medborgare belönats för att uppsäga sig delar av sina friheter. Lagstadgad semester, förskolor och subventionerad sjukvård är några av de mest sentida elementen i välfärden.
Det sociala kapitalet har vuxit sig starkt i århundraden – det vill säga tilliten mellan olika aktörer, i detta fall medborgare och de politiska institutionerna.
Men regeringen måste ändå passa sig nu. Den måste bevisa att den värdesätter förtroendet den fått av folket och den skatteetik som uppenbarligen har vuxit.
Genomgripande förändringar i organisationsstrukturerna krävs, i såväl departementen som de statliga verken. Bokföringsslarv måste bli svårare och chefer som förstår att det är osmakligt att slösa skattepengar måste tillsättas. Om regeringen vill bli omvald räcker det inte med att sparka några direktörer och sedan tro att man kan vända blad.