– Det ser för bedrövligt ut här, det vill jag påstå.
Olle Sederström ser sig om i spindelvävstäta lokalen. Under hans skosulor knastrar smågrus, genom de spruckna fönstren väller eftermiddagsljuset in. Bredvid honom lunkar Roger Karlsson, munter, glasögonprydd, med skjortan uppknäppt till bröstet.
För många år sedan var de båda männen anställda här, på sågverket i Buskhyttan.
– Det väcker minnen till liv att vara tillbaka här. Jag jobbade härnere i fjorton år. Mesta tiden var jag truckförare, och lastade ut till båtar. Ofta körde man på lördagar, för då var det lite lugnare, och så tjänade man lite mer också. Det var ju en rejäl sporre. Jag trivdes här, säger Roger Karlsson.
I år är det 100 sedan sågverket etablerades. Vilket fick till följd att orten Buskhyttan började spira i dess skugga, befolkad huvudsakligen av importerad arbetskraft från Småland och Östergötland.
Det är också 40 år sedan större delen av dess verksamhet lades ner. Sedan dess har industrilokalerna stått tomma i skogen i väntan på att Faviol AB, som köpte upp marken 1999, ska jämna dem med marken. Till hösten verkar det som om rivningen slutligen ska bli verklighet.
– Det ska byggas lägenheter här, är det tänkt, men det har varit någon diskussion om vems ansvar det är att sanera marken, därför har det dragit ut på tiden, säger Ruben Börjesson, som tillsammans med Sven Eriksson också tar sig en lov i lokalerna.
De fyra till åren komna männen är alla medlemmar i Tunabergs hembygdsförening. På Svalborgsgården, där den ena av föreningens två sektioner huserar, kan man i det gamla trähuset, med anledning av Buskhyttans 100-årsjubileum, ta del av en fotoutställning som skildrar ortens historia.
Ruben Börjesson, vars släktingar slog sig ner i området redan på 1600-talet och i flera sekel arbetade i malmgruvorna på den mark som sågverksägarna köpte upp i början av 1900-talet, har varit ansvarig för utställningen. Som han ser det är Buskhyttan ovanlig i sitt slag.
– Det som är unikt med Buskhyttan är att det växte upp såhär plötsligt. Det är många samhällen som har vuxit fram där järnvägarna byggdes, där växte orterna upp från ingenting och det ganska snabbt. Men där järnvägarna inte fanns brukade det ta lång tid för samhällena att byggas upp. Men här blev det en explosion 1917, när sågverket etablerades, trots att det saknades en järnväg, säger Ruben Börjesson.
Olle Sederström säger att hembygdsföreningen vill bevara minnet av sågverket och gruvorna, att berättelserna från ortens historia förtjänar att få leva kvar. Han tror att Buskhytta är på väg mot ljusare tider.
– Det var lite tråkigt att vår lanthandel försvann för några år sedan, men det är ju många turister som kommer hit nu för att besöka gruvorna och de gamla husen. Och det ska bli skönt att sågverkslokalerna försvinner, de har varit en skönhetsfläck, säger Olle Sederström och föser undan lite glassplitter med foten.