Annat var det förr när det ingick i åtminstone fina familjers uppfostran att barnen skulle spela piano. Och i större städer fanns det då publik för solopianoaftnar varje vecka.
Åtminstone första halvan av programmet i går var dessutom både välkänd och varierad i form av ett fint urval av Chopin.
Alla som provat vet ju att det finns ett litet antal stycken av Chopin som man kan försöka sig på som amatör. Problemen är bara hur man ska få musiken att sjunga, att hålla reda på melodi och motstämmor när de vandrar mellan händerna och alla vänsterhandshopp från långt ner i basen och uppåt till mitten. Och så det där med att det plötsligt blir jättesvårt med drillar eller ett svart myller av snabba noter, ofta långt upp i diskanten.
Allt sådant har förstås Jesper Olsson upptäckt och behärskat för länge sedan. Men det var intressant i går att även han hade valt en linje från det lättare till det svårare. Eller så ungefär.
Så han började med de två första mazurkorna ur opus 7, i B-dur och a-moll. Hmmm, lite väl sakligt nyktert, tänkte jag först, och aningen för fort? Men det där med Chopin är verkligen en smaksak, mer personlig än hur en kopp te ska tillredas.
Även i valsernas värld höll sig tolkningarna fria från varje form av Liberace-sentimentalitet, men i båda fanns ändå spännvidden från det melankoliskt nostalgiska till det glittrande utåtriktade och stolta.
Den utlovade Ass-durpolonäsen var ersatt av g-mollballaden, tillägnad Schumann. Och gärna det faktiskt, för denna musik framstår som central för pianoromantiken med sitt berättande, sina väldiga kontraster, sitt patos och kanske man också kan tala om det polska folkets lidanden och vägran att ge upp. Ödmjukt beskrev Jesper Olsson stegringen i slutets virtuosa Coda som att man ”plockar fram några extra fingrar ur rockärmen och hoppas att det går bra”. Och det gjorde det. För övrigt stördes jag rätt lite av de få felslag som förekom under kvällen.
Med nocturnerna i ciss och Dess fick vi lugna ner oss en del innan Jesper Olsson tog sig an det väldiga scherzot nummer 3 och dess krav på kraft och glöd i moll och sedan brett sjungande med inpass av glittrande vattenfall från diskanten. Vilken musik han gjorde av detta!
MEN. Det riktigt trollbindande blev för mig ändå halvtimmen utan avbrott med Franz Liszt och h-mollsonaten. Felfri var den inte och det fanns svackor i koncentrationen. Men oj så fint de fyra satserna var gestaltade var för sig och hela sonaten som en pianosymfoni utan uppehåll, med allt från det macho-hårda till det mjukt sjungande i Fiss-dur till harmoniska djärvheter och så det breda temat i en närmast erotiskt laddad kulmination. Wagner är nära med Tristan och Isolde.
Denna sonat var tillägnad Robert Schumann, och därför passade det fint som stillsam avrundning att vi som extranummer fick det första lilla stycket ur dennes Kinderszenen.
PS: I min förra recension hade jag fel om extranumret. Det var sats 2 ur sonaten av Ravel. Förlåt!