Eva har fem barnbarn. Hon är mormor till fyra, som hon alltid har träffat regelbundet, och farmor till ett.
När sonsonen William föddes hade Eva bra kontakt med sin son och hans. Men när William var fem månader gjorde Eva något som hon bittert fick ångra, hon lade på Facebook ut bilder på William utan att ha bett hans föräldrar om lov.
– Jag bad om ursäkt efteråt...
Men det hjälpte inte. Sonen och hans sambo bröt all kontakt med Eva. Hon fick därmed inte träffa William och William fick inte träffa sin farmor.
Barnbarnet fanns ständigt i hennes tankar. På nätterna grubblade hon över situationen. I ett album satte hon in bilder på William. Inför hans födelsedagar skickade hon grattiskort och inför jul köpte hon och slog in klappar till honom.
– Jag tror inte att William vet om att han har en farmor, han är så liten ännu. Men en dag kommer han att fråga efter mig. Jag hoppas att han då får veta vem jag är. Jag hoppas så att jag får träffa honom igen, sa Eva i en artikel i SN förra året.
Eva sökte, men fick inte, kontakt med sin son och hans sambo. Hon sökte stöd hos familjerätten, som inget kunde göra.
– Jag gjorde allt jag kunde göra. Att få träffa sitt barnbarn är inte en rättighet, men det borde det vara. Jag var maktlös. Det var svårt att släppa taget om William, men jag insåg att jag måste gå vidare för saknaden tärde så på mig.
Hon drömde om att hennes son och sonson skulle ringa på dörren.
Och plötsligt en dag hände det faktiskt! Den 11 augusti förra året fick Eva ett sms från sonen, som ville veta koden till hennes port. Med bultande hjärta och välkomnande armar gick hon till mötes.
"Det här är min mamma och din farmor" hörde hon sonen säga till William.
De hade inte träffats på över två år. Men Eva beskriver mötet som naturligt, hon tror att William i sitt undermedvetna minns att han som bebis legat på en pläd på hennes köksbord.
– Jag måste få visa bilder på honom. Han är så fin. Så säger man om alla barn – men William är fin, säger hon och hämtar sin mobiltelefon.
Numera hälsar Evas son ofta på tillsammans med hennes sonson. De delar vardag, äter middag och ser på tv tillsammans.
– Och äntligen fick jag fira jul med William igen! Jag hade köpt hur många julklappar som helst till honom, säger Eva upprymt.
Hon tror att det främst var sonens sambo som låg bakom den uteblivna kontakten, tror att hennes son längtade efter sina föräldrar.
– Jag tycker att han var feg som inte stod upp för sin sak. Men om det har vi inte pratat med varandra. Ännu. Jag vill inte älta det som varit. Men jag vill tala om honom hur dåligt jag mådde när vi inte hade kontakt. Men jag vet inte hur jag ska formulera mig och väntar på ett bra tillfälle.
I dag njuter Eva över att ha återfått kontakten med sin son och sonson. Samtidigt bär hon på en rädsla för att mista den på nytt
– Det kanske inte behövs så mycket för att det ska bli fel igen...
I artikeln om Eva som publicerades förra året sökte hon kontakt med far- och morföräldrar med liknande erfarenheter.
– Vi kanske kan stötta varandra, tänkte hon.
Och hon fick kontakt med många. I november möttes sex av dem på ett fik i Nyköping.
– Det kändes lite konstigt att träffas när jag ju hade återfått kontakten med mitt barnbarn. Men ingen av de andra visade någon avundsjuka. Vi lyssnade på och stöttade varandra.
Eva kunde med sin erfarenhet visa att det finns hopp för alla far- och morföräldrar som förlorat kontakten med barnbarn. Eva planerar, trots att hennes berättelse fick ett lyckligt slut, för en ny träff.
– Fler röster behövs för att påverka politiker! Far- och morföräldrar borde få lagstadgad rätt att träffa sina barnbarn! Far- och morföräldrar är en viktig del av barnbarnens identitet och barnbarnen är ett arv, som ju ska föra släkten vidare.
Fotnot: Eva och William heter i verkligheten någonting annat.