Eva har fem barnbarn. Hon är mormor till fyra barn, som hon träffar regelbundet. För drygt två år sedan blev hon farmor till William.
Eva säger att hon i början av hans liv hade bra kontakt med sin son och hans sambo. Men när barnbarnet var fem månader gjorde Eva något som hon bittert ångrat, hon lade på Facebook ut bilder på William utan hans föräldrars godkännande.
– Jag bad om ursäkt efteråt.
Men det hjälpte inte. Sedan dess har hon inte fått träffa sitt barnbarn. Sonen och hans sambo har brutit all kontakt med Eva.
Kan du förstå din sons val?
– Ja, han har tvingats välja mellan mig och sin nya familj. Jag förstår att han väljer sin son fram- för mig. Men jag förstår inte min sons sambo, hon har tagit ifrån mig rätten att träffa William. Hon har tagit ifrån William sin far-mor.
Barnbarnet finns ständigt närvarande i Evas tankar. Inför hans födelsedagar har hon skickat grattiskort, inför julhelger har hon köpt och slagit in klappar till honom.
– De ligger i förrådet. Jag tror inte att William vet om att han har en farmor, han är så liten ännu. Men en vacker dag kommer han att fråga efter mig. Jag hoppas att han får veta vem jag är. Jag hoppas att jag får träffa honom igen och att jag då får ge honom hans julklappar.
Eva hämtar ett fotoalbum i vilket hon satt in bilder på William, bland annat ett fotografi på sig själv tillsammans med den lille pojken.
– Tänk om jag kunde få hålla hans lilla kropp, höra hans skratt. Det är ju min sons son! utbrister Eva med gråten i halsen.
Vad skulle William vinna på att ha kontakt med dig?
– Åh, all den kärlek som jag skulle kunna ge ...
Hon oroar sig över hur sonsonen har det, funderar på vilken fostran och vilka värderingar han får.
Eva har sökt kontakt med både sin son och sin sons sambo. Hon har bett om förlåtelse, men inte fått det. Hon har sökt stöd hos familjerätten, som inget kan göra.
– Jag har gjort det jag kunnat, jag kan inte göra mer. Jag är maktlös. Att få träffa sina barnbarn är inte en rättighet, men det borde det vara.
På nätterna grubblar Eva som mest över situationen. I hennes drömscenario ringer det på dörren och utanför står hennes son och hennes barnbarn.
– I början låg jag sömnlös. Det gör jag inte längre. Det är som det är, det är svårt att släppa taget om William, men jag måste gå vidare för saknaden tär på mig.
Varför vill du berätta din historia i SN?
– Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att fler mor- och farföräldrar sörjer att de inte får träffa sina barnbarn. Jag vill gärna få kontakt med dem, vi kanske kan stötta varandra.
Fotnot: Eva och William heter i verkligheten någonting annat.