Vad var hon för slags människa, kunde hon spela annat spel än den absoluta, den som bara hade Gud över sig? Var hon den stora intellektuella drottningen, var hon fortfarande maktspelerskan, var hon någonting så normalt som en ung, levnadsglad kvinna?
Det senare, den ungas respektlöshet och glädje, är nog det enda som i korta ögonblick skapar en mänsklig förståelse i umgänget med Kristina. När hon fnissar under tråkiga mässor, när hon bryter hovetikett i umgänget med Europas stora, när hon festar runt och har fullt upp med att göra ingenting, som hon själv uttrycker det.
Så fort hon når fram till Rom hyllas hon och behåller trots skiftande påvar sin höga ställning i kristenhetens huvudstad genom de årtionden hon lever där. Hon är knappast den fromma grubblerskan, även om hon längre fram i livet ägnar tid och många brevtimmar åt kvietismen, en mystisk och from riktning inom kyrkan. Och hennes övergång till katolicismen är naturligtvis ett aktivt val. Inte heller verkar hon vara en ledande intellektuell, beläst förstås med pappas stulna böcker och egna inköp, men biblioteket var också symbol, regentrekvisita. Hennes aforismer, som ibland får beröm, är övervägande banala plattityder.
Vad hon är har hon blivit upplärd till, hon är regenten som utan krona fortsätter spela makt. Som ett levande motbevis till reformationen blir hon omedelbart värdefull för länder som Spanien och får agera försiktigt gentemot underhållet från Sverige, hon är tämligen dyr i drift. Kristina är duktig på manövrer, både gentemot de alltför intima spanjorerna och mot rådet hemma i Stockholm, som upprätthåller ortodoxin efter Gustav II och vet var hennes skor klämmer.
Hon är också djupt feodal, i självsyn och praktik. När hennes överhovstallmästare, en markis Monaldesco, läcker ut hennes ganska löjliga planer på ett anfall mot Neapel (maktspelet!) låter hon hacka ihjäl honom inne i palatset, med suveränens rättskipning som grund. Ofta nog är hon djupt motbjudande, som hela sin tid.
Men hon hade underhållningsvärde i dåtidens offentlighet, i Paris drog hon 200 000 personer, i Rom anordnades processioner, mässor, saluter och kardinaler. Hon betittas.
Mest tid går åt till rollspelet, med Spanien, Frankrike, kardinal Mazarin, hennes olika förtrogna, en tur hem till Sverige och små vinkar om ett upptaget regentskap (hastigt tillbakadraget då underhållet hotas). Hon har makt utan bas och därför blir spelet renodlat, hon blir en slags EU-kommissionär i alla frågor, från krig till konst.
Särskilt nära henne kommer man inte, kanske gör trosfränden Sven Stolpe det bättre än den sekuläre Erik Petersson, som skriver ganska plant och försiktigt. Inte blir han du med Kristina, inte ens när hon blir gammal och krasslig. Känner han någonsin distans till föremålet döljer han detta väl, närhet har jag svårt att tro någon enda upplever. Men han skriver friktionsfritt.
Hon är en märklig figur, denna kvinna ur stormaktstidens alla missförstånd och makthävelser. Fri från regentskapets bördor, fri från trons begränsningar ägnar hon därefter resten av sitt liv åt ständiga maktintriger och den kristna trons globala huvudstads alla frestelser och möjligheter. Hon dör 1689, sextiotvå år gammal.
Jan-Olov Nyström