Extra bra konserter i år
Hårt är det men bara att inse att sommaren börjar övergå i höst. I vart fall tog serien av musik på de sörmländska slotten slut nu i helgen, samtidigt som Nyköpings Kammarmusikförening ordnade sina sedvanliga tre musikdagar.
Först Henrik Hugo i fredags som verkligen kunde sjunga och levandegöra Fridas Visor och överraskade med en röst i klass med Mikael Samuelsons.
Sedan konserten i lördags eftermiddag ute på Ökna slott med musik för violin och cello.
Nå, lite överraskande långsamt och softat öppnade allt Fredrik Paulsson och Jakob Koranyi med Bach och Contrapunctus I och XII ur Die Kunst der Fuge. Mer som en eftersinnande hälsning från svunna århundraden än den mer energiska stil de flesta har i dag.
I solosonaten för cello av György Ligeti visade Jakob Koranyi upp en fantastisk behärskning av sin cello, inte så mycket i form av något virtuost utan i det fria flödet av röster i första satsens dialog (och de märkliga glissandona på tre strängar).
Fredrik Paulsson hade för sitt solonummer valt Invisible Duet av Fredrik Högberg. Han samspelade suveränt med ljud och röster på förinspelat band, och mimik och piruetter hörde också till. Och fiolen fick glöda i minimalistiskt upprepade rullstråk. Blixtrande!
Lekfullt djupsinne eller ren underhållning? Det behövdes vid sidan av konsertens tunga inslag.
Ravels sonat för violin och cello är förstås sparsmakad och kärvt kontrapunktisk (Ravel lär ha hört Schönbergs Pierrot Lunaire i Paris).
Men så skickligt som den spelades denna lördag blir svårt att överträffa.
Ändå var det Zoltán Kodálys stora Duo som fick det att sjunga i kroppen av glädje. Vilken kraft i de ungerska och zigenska kryddorna! Vilken elegans i finliret!
Konserten i går kväll började kanske inte riktigt lika övertygande. Dock en mycket vacker flöjt i Poulencsonaten och en effektiv cello i folktonsstyckena av Schumann. Men också att flygeln med locket kvartsöppet ville dominera.
Men efter paus var det annat. Ångvisslan av Heitor Villa-Lobos bjöd på folklig humor och härligt samspel av flöjt och cello.
Och med alla tre i trion av Martinu var det bara att ryckas med, inte minst av pianistens energi när det myllrade av toner och svängigt synkoperad fyrtakt i yttersatserna och av de svävande klockklangerna i adagiot.
Med herdens romantiska klagovisa ur Webers trio opus 63 sade så musikerna tack och god natt.
Så jobbar vi med nyheter