Faderskärlek utan gränser

Skildringen av ränker och maktspel i lilla Wadköping är en spegling av det tidiga 1900-talets Sverige i miniatyr och den ekonomiska krisen i världen.
När Stockholms stadsteater sätter upp Bergmans pjäs på stora scenen har man tagit bort Wadköping ur titeln och riktat strålkastarna mot Hilding Markurell.
Herr Markurell är torparsonen som kommit upp sig och nu sitter inne med ett rejält kapital. Han är föraktad av de flesta och gör ingenting för att vara till lags. När stadens högdjur kommer och ber om lån och lättnader säger han blankt nej, Markurell har inget adligt namn att luta sig mot och vet att utan pengar är han ingenting.
Den enda punkt där herr Markurells hårdhet brister är i förhållande till sonen Johan. Där tappar han all sin motståndskraft och blir en trugande, bugande curlingpappa.
Efter att Kjell Bergqvist drabbats av diskbråck under repetitionerna fick regissören Philip Zandén kliva in i rollen som Hilding Markurell.
Hans något trevande gestaltning kan ses som osäkerhet inför rollen men också som en medveten tolkning av den. Zandén tar inga lätta poäng genom att skrika och explodera utan spelar på det sluga i sin rollfigur. Han hittar en unik tonträff både i diktion och mimik och gör Markurell till en på samma gång hård som ömkansvärd figur.
Men Markurells är ingen enmansshow. En ensemble bestående av gamla rävar som Ingvar Hirdwall, Sten Ljunggren, Claire Wikholm och Robert Panzenböck får varje biroll att leva. Spelglädjen är påtaglig och trots tappade textrader har skådespelarna nerver nog att använda sina felsägningar till att skoja med publiken. Att det är de manliga skådespelarna som skiner mest beror nog främst på att kvinnorollerna är rätt trista och utan udd.
Visst säger Markurells något om maktspel, klasskillnader och hyckleri men i centrum för Stadsteaterns uppsättning står en fars kärlek till sin son. Den uppoffring som herr Markurell inte är beredd att göra för sonen Johan finns inte.
Greppet att tona ned de politiska aspekterna är helt rätt, de finns där ändå, inbyggda i pjäsen. Vad som gör den här föreställningen levande är fokus på det mänskliga. Stadsteaterns Markurells är en föreställning som struntar i specialeffekter och litar på spelets egen bärkraft.