Fågeln som säger ...
Vid första anblicken ser konstnären Maria Börjessons fågelskulpturer ut som färgglada klumpar på två ben. Men i själva verket är de alla djupt personliga skapelser med egna historier i bagaget.
Konstnären Maria Börjesson har tagit steget ännu längre. Hennes skulpturer är till formen en hukande, vilande fågel. Men där tar likheterna med ett enkelt fågelporträtt stopp. I varje kurande kreation vilar en hel berättelse.
Jag såg en bild på ett par hägrar som vilade på en bild i tidningen. Då drar de in sin hals och kroppen blir kompakt. Det fastande bara i huvudet och jag gjorde min första fågel, berättar en exalterad Maria Börjesson som just kommit upp till Nyköping från hemstaden Kristianstad. Hon är i full färd att förbereda utställningen i Pelles lusthus och med sig har hon en hel släpvagn med konst.
Den där första hägern såg dagens ljus i slutet på 80-talet. Sedan dess har det blivit åtskilliga. Grundformen är densamma: en kropp på två svarta, raka stålben. Eller en liten fågel som går att hålla i handen. Fåglarna är glaserade med lysterfärg.
Lysterfärg är en gammal teknik som inte används så mycket idag, men det var väldigt poppis i början på 1900-talet. Jag bränner fåglarna tre gånger och har glasyren på, det är en komplicerad process. Resultatet blir glittrigt, glansigt och ett uttryck som förstärker.
Just den här utställningen har en gemensam nämnare: censur. Maria Börjessons dotter hade gjort en kortfilm som blev censurerad och det satte i gång tankemaskineriet. Maria beslöt sig för att låta hägrarna anamma temat. Här figurerar både kopior på de inblandade personerna, men också en fågel i burka, den muslimska kvinnodräkten.
Burka-fågeln försöker öppna näbben för att säga något, men det går inte, säger Maria och svischar vidare mellan fåglarna medan hon berättar vidare. Det var så regnigt i sommar så jag studsade upp och hade jätteroligt när jag jobbade med utställningen. Allt är nytt, jag har inte visat dem tidigare. Jag tycker att det är så det ska vara på en utställning.
Hon får mycket inspiration av radion, eftersom den står på hela dagarna medan hon och hennes man, som också är konstnär, står i varsitt hörn och arbetar. Tidningarna ger också många idéer, senast en av döttrarnas modetidningar som gav upphov till en fågel med namnet Jackie O..
Lera är ett bra material för att det är formbart, med de små fåglarna kan jag känna fram formen. Dessutom är det ett långsamt material som kan gå sönder om jag tappar det. Det gillar jag.
Fåglarna kommer hon att fortsätta med, de är som hennes taveldukar, menar hon. Varför ändra på det? Samtidigt gör hon bruksföremål och en del offentliga utsmyckningar. Hemma i Kristianstad köpte kommunen nyligen in en mängd fåglar och placerade dem vid rondellen vid högskolan.
Inom ett par veckor var de borta, men helt utan skadegörelse. Maria misstänker att det kan vara studenter som velat ha fåglarna hemma. Så nu filar hon vidare på en lösning för att få fåglarna att bli kvar längre, samtidigt som hon drömmer om att resa till Japan för att insupa kulturens vagga och få inspiration.
Ibland kan jag känna att jag önskar att jag hade ett vanligt nio till fem-jobb med trygghet och arbetskamrater. Men sedan känner jag att
det är ju det här jag kan! Det
är fantastiskt att jag och min man kan överleva på detta. Vi vet inte vad vi får, inte vad kommer att tjäna, vi vet vad botten är men inte toppen? Det gäller att inte ha magsårstendenser, säger Maria och skrattar. Men vi är väldigt lyckligt lottade.
Så jobbar vi med nyheter