Familjär stämning i Björkvik
. . . och Mårten passar till storebror som passar till lillebror som frispelar en annan storebror och där kommer Marcus och avslutar hela anfallet. Det finns många bröder Bohman att hålla reda på i Björkviks IBK. De skulle kunna bilda en helt egen femma.
Snackar vi fotboll blir det bara fyra kvar, eftersom 30-årige Andreas slutat.
Ett snack i en idrottshall med och om bröderna Bohman från Björkvik innehåller onekligen en del poänger. Dom är inte bara grabbar i ett idrottslag, dom är brorsor också. Gliringarna haglar.
Som när lagledaren Janne Johansson glatt förklarar att en helt egen femma, det kommer bröderna aldrig att få bilda.
Det skulle inte gå. Ingen skulle någonsin passa, skrattar han.
Konfronterad med lagledarens fräcka påstående slår Mårten ifrån sig:
Jag tror det skulle gå bra. Jag tror till och med det hänt någon gång att vi varit på planen samtidigt. Men det är klart, vi är rätt offensiva allihop, funderar han och ger lagledaren ett halft rätt.
Offensivlustan är den första gemensamma nämnaren. Det finns fler, visar det sig.
Men jag tycker absolut inte att vi är fula på planen, säger Mårten innan det ämnet ens kommit på tal.
Fakta är att han bär en tröja som pryds av texten Björkviks mest utvisade spelare 2002. Brorsan Alexander har en liknande. Mårten fick flest antal minuter i båset, Alexander flest antal utvisningar. I år leder Andreas den interna utvisningsligan. Allt det här tillskriver bröderna ren och skär otur.
Om det fula spelet var en tveksam gemensam nämnare så är viljan att vinna desto säkrare. En Bohman gillar inte att förlora. Så har det alltid varit. Det kan gälla på innebandyplanen i matchtröjan eller hemma vid sällskapsspelet på julafton.
Sällskapsspel gick bara inte. Men vi blev alltid sams fort igen. Nu när vi blivit äldre är det inte så farligt längre. Men Andreas brukade alltid fuska när vi var yngre, skrattar Mathias, Mårten och Marcus.
Sällskapsspel är inte min starka sida, ursäktar sig Andreas med ett snett leende.
I en familj med sex bröder kommer tävlingsinstinkten lika naturligt som en fredagskö på Systemet. Men där finns också en alldeles speciell gemenskap och en viss vi-mot-dom-känsla.
Men enda gången det märks på planen att vi är bröder är väl när vi skriker på varandra. Vi kan vara rakare mot varandra än mot lagkamraterna.
Föräldrarna heter Ulla-Britt och Göran och lita på att de hade att göra under brödernas uppväxttid. Det gick några bensinkronor när killarna skulle skjutsas till träningar och annat.
Man förstår inte hur de hade tid . . .
Idag sitter föräldrarna ofta i sekretariatet när det är division 4-match i hallen i Björkvik.
Vi är med överallt, skrattar Marcus.
Så jobbar vi med nyheter