Einar Sjögren, som porträtteras i följande artikel ur Sörmlands Nyheter, var ett av 14 syskon som växte upp på den lilla ön Ledskär i Nyköpings norra ytterskärgård mellan 1879 och 1903. Artikeln skrevs när Einar var på besök hos sin äldre bror Mauritz i mitten av 1950-talet.
Om fyrvaktarfamiljen på Ledskär finns en utförlig berättelse i Svärtakrönikan årgång 5, 1985. Efter artikeln om Einar finns en kort resumé av den skildringen. Sedan går berättelsen vidare om Mauritz, om några av hans systrar samt om hans barn och barnbarn.
Einars och Mauritz’ far Gustav Alfred (G.A.) Sjögren med hustru Emma Karolina (Lina) övertog fyrvaktarbostaden och sysslan den första april 1879 efter Johan Hägg, som frusit till döds på den närbelägna Ilkobben under vintern. Av de fjorton barnen föddes åtta på Ledskär. Att det var ett hårt liv förstår man lätt. Ön var en kal klippa på cirka 400 kvadratmeter. Bostaden var en liten stuga på cirka 30 kvadratmeter. Det fanns också en bagarstuga och några andra små byggnader. På ön fanns inget vatten. Det fick hämtas på Ånga, men man tog även vara på regnvatten och snö. Ett av syskonen, Ivan 19 år, förolyckades vid ett extra svårt väder då han gett sig iväg till grannön (Lökholmen) för att söka vatten i ett så kallat hällkar där. Det sägs att det var så nära så man stod och såg på när han gick ner sig på den svaga isen. Att försöka undsätta var det inte tal om – det skulle kosta fler liv! Att skaffa mat var inte heller enkelt. Fisk var huvudfödan, annat måste inhandlas när det gick att ta sig iland. Familjen sålde strömming på Fiskbron men fick ofta dåligt betalt för den. Alla måste sålunda hjälpa till att skaffa extrainkomster. Regelbunden skolgång fungerade oftast inte för barnen. Fadern fick undervisa de äldsta som sen i sin tur tog sig an de yngre. År 1903 drogs den ständiga bevakningen av Ledskärs fyr in. Familjen Sjögren flyttade till Skansholmen men tillbringade ytterligare några somrar på Ledskär. 1911 dog Lina medan G.A. levde till 1923.
I Sörmlands Nyheters artikel möter vi också Mauritz, en äldre bror till Einar. Även om honom finns det artiklar. I en intervju gjord 1949 och presenterad i Nyköpings segelsällskaps medlemsblad Loggen 1954 är det Mauritz, vanligen kallad Mats, som berättar om livet på Ledskär och åren efter. G.A. Sjögren hade efter flytten fortfarande ansvar för att de då automatiserade fyrarna i Nyköpings östra skärgård inte slocknade. Efter några år bosatte sig också Mats med sin familj på Skansen och tog över fyrvaktarsysslan. Han skötte tillsynen av ett stort antal fyrar, bland andra Espskär, Örnklubben, Vålarö, Lillhammarsgrund och Trutbådan. De skulle ses till varje vecka, säkert ett knog när vädret var vresigt. Mats hade skadat sitt knä svårt i en olycka – han måste ha varit av segt virke för att klara uppgiften! Men innan Mats blev bofast på Skansen hann han uppleva mycket annat. Han var fågelvaktare på Källskären. Han var sjöman på olika fartyg och for mellan Oxelösund och England, gick på olika Östersjöhamnar och var matros vid kungliga flottan. Han arbetade på bogserbåtar och besökte många europeiska hamnar. 1910 blev han lotsbiträde på Hävringe och satte bo i Oxelösund med hustru Selma, som kom från Skansen där hennes familj hade ett hus.
Efter några år kunde Selma och Mats av olika skäl bli ägare av huset på Skansen och bodde där livet ut. Mats tog inte bara över fyrvaktarjobbet utan även fisket efter sin far. Han var ordförande i Sörmlands skärgårdsfiskareförbund som han var med och startade. Han tog initiativ till borrning av vatten på Skansholmen och han utverkade tillstånd av baron Löwen på Sjösa att få stolpar till telefonledning ut till ön. Åren 1928–1935 var Mats ledamot i Svärta kommunfullmäktige och har som sådan säkert bidragit till många för kommunen viktiga beslut!
Uppväxten på det lilla Ledskär måste ha fostrat starka och företagsamma syskon. Förutom Einar och Mats fanns flera flickor som låtit tala om sig. Signe och Albina hade flyttat till England där de tydligen framgångsrikt drev värdshus. Efter många år återvände de till Nyköping och köpte ett hus på Strindbergsgatan 33. Där bodde de till sin död. Albina dog först, ganska kort efter hemkomsten, och då flyttade den hemvändande Einar in på övervåningen. En syster hette Skuldfrid. Hon for iväg till Kanada där hon bosatte sig och sydde hattar till fina damer! Även hon kom så småningom tillbaka och bosatte sig i Göteborg. Som kuriosum kan vi nämna att Skuldfrid innehade någon sorts världsrekord i hårlängd. Ett foto av henne hänger på väggen hemma hos Åke Sjögren, som varit kunnig guide i denna berättelse.
Åkes farfar var Mats. Mats son och Åkes far hette Georg. Han föddes 1912 i Oxelösund. År 1915 flyttade Mats med hustru Selma och sonen Georg, då tre år gammal, till Skansen. Anledning till flytten var att ta hand om Selmas mor, Emma Maria Cecilia Sandberg, änka efter skräddare Anders Petter Sandberg. Familjen försörjde sig genom att Mats hade tjänsten som fyrtillsyningsman, och genom fiske. Efter ett par år, 1918, utökades familjen med en flicka, Sofia Margareta (Greta). När Georg blev äldre fick han hjälpa till med tillsynen av fyrarna och fisket, något som han fortsatte med fram till mitten av 1940-talet.
Fiskarna i Nyköpings skärgård hade varje år en gemenskapsdag. En huvudpunkt var roddtävlingen. Unga fiskarpojkar ställde upp och tävlade med roddekor, ökstockar, från det egna stället. Georg var en av de bästa roddarna och vann tävlingen flera år. Han tog därmed hem det vandringspris som satts upp av Nyköpings Fiskförsäljningsförening – sedermera Sörmlandsfisk. Pokalen skänktes till museet i Högkärr och räddades undan auktionen efter Anders Thunströms död. Nu finns pokalen i Magasinet (Svärta hembygdsförenings utställning i Horn). Georgs segrar åren 1938 och 1939 framgår av gravering på pokalen. I slutet av 1940-talet avvecklades fisket och det hölls en auktion, där fiskeredskap och båtar auktionerades bort. Att leva på skärgårdsfiske var inget som de äldre rekommenderade. Och på Skansholmen fanns små möjligheter till jordbruksverksamhet. Georg gifte sig 1943 med Gunhild Wahlström (Gullan). De bodde i samma hus som Mats och Selma på Skansen, fast på övervåningen. I slutet på 1940-talet flyttade Georg och Gullan till Nyköping, in i en tvårumslägenhet på Skjutsaregatan 10. Tidigare hade Georg fått en anställning på Sörmlandsfisk som reparatör. I början av 50-talet blev han reparatör på Slakthuset. Några år in på 50-talet byggde KF en stor anläggning på Blommenhovsvägen med bageri, styckningscentral, lager, bensinstation och garage med fordonsservice. Georg fick anställning som ansvarig för reparationer, underhåll av produktionsutrustning och fastighet. I tjänsten ingick tjänstebostad, vilket innebär flytt från Skjutsaregatan till Blommenhovsvägen. Arbetet på KF hade han fram till sin pensionering 1977. Så drastiskt kan livsvillkoren ändras för skärgårdsbor!
När jag frågar Åke om han har speciella minnen av sin uppväxt på Skansen nämner han berättelsen om den fantastiska fruktträdgården, där tyvärr de flesta träden frös bort under de kalla krigsvintrarna på 1940-talet, med temperaturer ner mot – 40°. Åkes kusin Inger Carlsson (Åkes mamma Gullan är Ingers moster), som även hon vistades mycket på Skansen under sin uppväxt, påminner om ett roligt och annorlunda nöje: Passagen in mot Nyköping efter Hasselö Skans är en muddrad ränna. Bredden på rännan tillåter endast ett större fartyg åt gången. Därför hade man monterat upp en speciell järnkonstruktion, som kallades svarta klotet, eller bara klotet, högst uppe på Skansberget. Där hissades klotet upp, för att visa att fartyg var på väg ut från Nyköping. Hamnkontoret i Nyköping ringde till en av grannarna som hade i uppdrag att hissa och hala klotet. Det var en signal till fartyg som skulle angöra Nyköpings hamn att de fick vänta ute på Örsbaken. När klotet halades var inseglingsrännan fri, och det väntande fartyget kunde angöra Nyköping. När öns barn såg det svarta klotet hissas förstod de att ett större fartyg var på väg ut från Nyköping. De rodde snabbt ut till det sund som fanns mellan en stor vass och Hasselös västra sida. Där väntade de på att fartyget från Nyköping skulle passera. Då uppstod virvelströmmar och svallvågor i sundet. Det blev som att åka en enkel form av berg- och dalbana, under några korta sekunder. Det har alltid funnits åretruntboende på Skansen. Nu för tiden är de inte många, men på sommaren återvänder både Sjögrens och många andra till denna idylliska plats i Nyköpings östra skärgård.
Birgit Eriksson