Omklädningsrum för damer och herrar. "Han" eller "hon" när vi bokar flygbiljetter. Manligt. Kvinnligt. Allting kategoriseras, men bara i två led. Vad händer med de som står i mitten och som kanske inte vet vilket led de ska rätta sig in i?
Jag träffade Julian Yderbo på ett kafé i centrala Katrineholm under den soliga torsdagseftermiddagen förra veckan. Jag ville få veta mer om hur det är att vara en av de personer som står just mittemellan de där två leden, bara för att man råkar födas som man, fast från början i en kvinnas kropp.
– Jag kom först ut som bisexuell, sedan kom jag ut som lesbisk och sedan som trans. Nu är jag tillsammans med en kille vilket gör mig till bög, så man kan väl säga att jag varit allt, säger han och skrattar.
Men skrattet byts snart ut mot allvar. Detta när jag frågar hur det varit att växa upp och gå igenom en könskorrigering och allt vad det innebär.
– Jag kom ut som trans för ett år sedan, även om jag själv vetat om det mycket längre än så. Det har varit otroligt tufft. Först och främst måste man gå till sig själv, för det är så många frågor. Efter det ska man ta itu med föräldrarnas funderingar.
Vi pratar en stund och Julian berättar fortsatt om uppväxten och turerna han haft med psykologer, läkare och resor upp till Stockholm då de han besökt i Katrineholm bara skickat honom vidare. Han berättar om sin historia som är mycket stark.
Det jag i förstahand ville prata med Julian om, kring simhallar och dess omklädningsrum, känns plötsligt litet i sammanhanget till alla andra stora HBTQ-frågor som Sverige och världen borde ta tag i. Men jag får ändå gehör från Julian, som tycker att detta måste tas upp, även om det inte är den största av frågor.
– Det är så svårt och en jätteviktig sak att prata om. Jag använder en undertröja hela tiden som trycker åt bröstkorgen och den får man inte ha i badhuset. Den är gjord av ett tyg som inte är okej för dem. Så det är bara att ta av sig den, men det gör man inte. Jag känner ingen transperson som gjort det och badat med helt bar överkropp.
Men det är framförallt kring just rummen där man ska byta om som problemet ligger i detta fall. I en perfekt värld, hade vi haft tre självklara rum. Ett för män. Ett för kvinnor. Och ett för de som inte kan identifiera sig med ett kön – för att sedan acceptera detta.
Men nu är inte världen perfekt. Långt därifrån, vars mörkare sidor är något som Julian ofta fått ta del av.
– Jag undviker badhus, främst för att jag måste bada i helt bar överkropp, men också på grund av omklädningsrummen. Det finns rum för herrar och damer. Men jag kan inte gå in på damernas, för jag är ingen tjej. Och jag kan inte gå in på männens för jag är ingen man, så det gör att jag står i mitten.
Men Julian har testat båda. Tyvärr med samma, mörka, resultat. Folk som tar sig friheten att ställa frågor och som har som sitt livs största uppgift att kartlägga andra människors sexualitet och kön.
– Jag har varit inne på damernas. Då blir det lite frågor som "är du flata?" eller "är du väldigt feminin kille?" Man får hela tiden många konstiga blickar och inne hos männen är det samma sak, säger han.
Vårt samtal avslutas med att Julian ger hopp om framtiden och att det ändå går framåt, även om det går långsamt.
– När man tar det till badhus och försöker göra någonting åt problemet där, kanske man kan ta det vidare även till offentliga toaletter eller något. Små steg.