Får musiken att leva igen

Denna operett spred sig en gång över världen som en feber, och även Ingmar Bergman har regisserat den, minsann. Men i dag är den sällsynt, om inte något operahus får för sig att spela en våroperett. Alltså måste man plocka fram de klassiska inspelningarna med jämna mellanrum och de stora rösterna: Elisabeth Schwarzkopf, Nicolai Gedda, Erich Kunz med flera.
På köpet får man förstås en historia som i dag inte är så lätt att göra politiskt korrekt. Med dubbelmoral och sus och dus med cabaretflickor natten lång och champanj som är kall och torr och verkar gratis för de grevar och baroner som rör sig på flotta ställen i Paris under den vackra epoken.
Man kan förstås betona att de dansar på dödens avgrund strax före skyttegravskrig och ekonomiska kollapser, som för alltid skulle förändra Europa och världen.
Eller också bara låta sig bjudas in till fest på Pontevedros ambassad i den franska huvudstaden för hundra år sedan. Och förföras av alla de vackert uppsydda klänningarna och av stiliga herrar i frack. Och gunga med i valstakten.
Den största behållningen i går gav musiken. Det lät helt enkelt fantastisk bra om orkestern med konsertmästaren Natasha Beshulya, så kraftigt reducerad som den nu måste vara men med lyxen av att ha en harpa. Och maestro Impellizzeri älskar verkligen denna musik, med svepande gester och tydligt kommando men ändå svårighet ibland att få alla att göra lika stora dragningar.
Ett bekymmer med orkestern på scenens ena sida var att det verkade svårt att få klanglig balans. Först akten hörde jag från balkongen och dit kom nästan inga sångröster alls, och hela ljudet verkade konstigt förstärkt. Nere i salen lät det betydligt bättre efter paus.
Att kören inte var proffs utan hängivna amatörer syntes ibland på försiktighet med dans och annat på scenen, speciellt så här på bortaplan, gissar jag. Men det lät friskt och fint om sången, och jag tror det är kören som bär upp det mesta.
Vassast av de två kärleksparen var som väntat Lena Nordin och Jesper Taube från Stockholmsoperan, båda med överväxel i reserv sångligt för höjdtonerna och ganska trovärdig stil på repliker och agerande som Hanna och Danilo. Inte så lätt annars på en nästan naken scen.
Men det lossnade efter hand för Cecilia Nannesson och Daniel Svenson, som vackrast och lite rörande i paviljong-duetten.
Torbjörn Lillieqvist var förstås utmärkt som spelets motor, Baron Zeta, full med medaljer på fracken och håret i diaboliska testar men inte mycket till sångröst. En stor rund basröst hade däremot hans hantlangare Njegus, som Lars-Henry Larsson gjorde till en fixare och försmädlig klarsynt.