Färgrika tavlor på piano och på duk
Konstnären denna gång är än så länge i vardande. Emir Selimi heter han och går sista året på Tessinskolan. Surrealistiska motiv och färger har uppenbart fångat honom, som om Hieronymus Bosch och Salvador Dalí prövade sig fram ihop.
Pianisten hör däremot till de etablerade utan att vara någon jättekändis. Men vi har haft glädjen att ha honom som gäst sju gånger tidigare, i går dock för första gången med en soloafton. Välförberett, virtuost och väl genomfört.
Han inledde franskt med Estampes från 1903. Debussy lär ha avskytt etiketten impressionism men nog är termen praktisk. Och Mats Janssons tolkning tyckte jag betonade klangrikedomen på ett sätt som höll ihop sviten till något drömskt, sällan högröstat.
Andra pianister har mer betonat det fallande motivet i Pagoderna och det spanska temperamentet i habaneran från kvällen i Granada. Och det har regnat mer smattrande i Boulogneskogen också. En intressant tolkning, hur som helst.
Skönt också med någon som hushållar med flygelns resurser. Franz Liszt skulle ju ta över scenen.
Och jodå, balladen i h-moll laddade med hotfullt ormande i basen avlöst av det känslosamt sjungande. Allt tas ännu en gång följt av dramatiskt stampande, fara och ofärd.
Så här långt var det bra men inte riktigt nyttigt att jag hört Horowitz som tar ut svängarna överdådigt övertygande (så flygeln knäar). Eller Andsnes som håller ihop med obönhörlig koncentration.
Men vänta bara när Mats Jansson spred strålglansen hos brett sjungande dur-temat, ljuset, det heroiska. Härligt spelat!
Härliga blev också Mussorgskijs tavlor i välvalda tempi för lek, folkliv och kycklingar, noggrant varierade promenader, sjungande legato runt det gamla slottet och originalets fortissimo redan i början av oxkärran. Plus imponerande klangbehärskning för ihåliga katakomber liksom koral och grandios klockklang vid Kievs stadsport.
Så jobbar vi med nyheter