Fartfyllt om Fats Waller
Han blev berömd mest som clown och underhållare trots sitt djup inuti. Hatten på sned alltså, cigaretten i mungipan liksom den kvicka kommentaren.Runt fyrahundra låtar skrev han, tjänade pengar på en del, sålde andra billigt när kassan och magen var tom.
Skolan var inte hans favorit; det svängde inte om algebran. Men orgel lärde han sig tidigt, stride-pianospelets hemligheter med den hoppande vänsterhanden senare av James P Johnson.
Lyssna bara på virtuosa Handful of Keys, och det är lätt att förstå hur Thomas Fats Waller drömde om en karriär som riktig pianist.
Detta och mycket mer fick vi lära oss, lättsamt och roligt, av Lasse Lindberg och Git Skiöld i går kväll, när de sjöng och kåserade om Waller, tidernas festligaste musikant, enligt annonsen.
Och det var ett bra val av centralfigur som uppföljare till förra gången med Lasse Lindberg om Louis Armstrong.
Just Armstrong lär ha sagt att varje gång man säger Fats Waller ser man glada ansikten.
Och glad var det svårt att inte bli av alla de kända låtarna i går kväll, som Write Myself a Letter och Believe it, Beloved och Honeysuckle Rose.
Git Skiöld var hemma i stilen, glittrade och lade på lite extra röst i Until the Real Thing Comes Along.
Lasse Lindberg kändes ibland aningen bakefter med texten i duetterna men showade till det rejält i Your Feets Too Big och Rump Steak Serenade och presenterade utmärkt.
Dixie Tigers förstås hörvärda men inte på topp: lite svajigt, otajt och orent ibland. Och heller inget stride-solo.
Extra fartfyllt blev det när ett tjugotal ungdomar dansade in till ett par låtar med jitterbuggande kringelikrokar, sådana som vi vuxna bara klarar en bråkdel av när vi dansar. Ett originellt inslag!
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter