Det är sommar i Spanien och man kan höra bilarna åka på Madrids gator. Ungdomar som cyklar utan någon rädsla på torgen, även vid de stora, fina och äldre byggnaderna sent på kvällen. Madrid är en stad som aldrig sover. Butiker och restauranger är fortfarande öppna så här sent på kvällen och det doftar churros med choklad.
Ett par med tre döttrar har rest från England för att spendera tid tillsammans här i vackra Madrid. Ett gäng finklädda flickor med massa smink och glada ansikten verkar vara på väg mot någon sorts fest.
“Hola” ropar en av flickorna med stort leende som har på sig en kort kjol, en glittrig svart topp. Mamman i den brittiska familjen ropar tillbaka, som för att vara en trevlig turist.
Familjen har en söt treårig dotter med blont hår och stora, bruna ögon. Hon heter Maria, vilket betyder helig. Dottern har även två små söta systrar, tvillingarna Rosie och Emma. Mamman Caroline Dawson har ljusbrunt hår med mörka ögon och pappan Harry Dawson är välbyggd, även han med mörka ögon. Båda är utbildade läkare.
När de kommer in i det femstjärniga hotellet leder guiden dem till deras rum. Föräldrarna sover på en queen sizesäng, tvillingarna delar på en mindre säng och Maria får en helt egen, eftersom hon är ju den äldsta systern.
Maria har svårt att sova och av den anledningen brukar deras föräldrar ge henne en lugnande medicin så att hon kan sova i lugn och ro. Caroline plockar snabbt upp tabletten från sin Michael Kors väska. Därefter lägger hon tabletten på Marias lilla hand, dottern sväljer tabletten och lägger sig sedan på sängen.
‒Godnatt mamma, jag älskar dig.
‒Godnatt älskling, älskar dig också svarar Caroline med ett stort leende.
Efter tio minuter somnar lilla Maria och tvillingarna i sina sängar. Caroline går för att ta en dusch medan Harry hastigt går ut ur rummet för att ringa ett samtal.
Efter en timme kommer Caroline tillbaka från badrummet medan Harry fortfarande talar i telefon utanför rummet. När hon kommer till sängarna ser hon att tvillingarna sover lugnt, omfamnandes i sängen. Men Maria ligger inte på sin plats, sängen är tom och fönstret står öppet.
Caroline får panik. Iklädd den vita badrocken och med blött hår rusar hon ut ur rummet för att få tag på sin man.
‒Harry, Harry var är du?
‒Vad, vad är det?
‒Maria är försvunnen och fönstret står öppet, jämrar Caroline.
‒Var är Rosie och Emma, frågar Harry oroligt.
‒De är ok, det är bara Maria som saknas.
‒Gå tillbaka till tjejerna, lämna dem inte en sekund! Jag ska söka hjälp.
Caroline springer tillbaka till rummet. Gästerna på hotellet står förvånat vid sina dörrar och undrar vad som har hänt. Caroline bryr sig inte, det enda hon tänker på just nu är Maria. Harry går ner till receptionen, visar fotot på Maria och frågar
‒Ursäkta, har ni sett den här flickan?
‒Nej, vi har inte sett henne, hurså?
‒Min dotter är försvunnen, fönstret öppnades av sig själv, vi kan inte hitta henne säger Harry, panikslaget.
‒Ok, ta det lugnt först så ska vi försöka hitta er dotter.
Kvinnan vid receptionen bad en servitris på hotellet att hämta ett glas vatten åt Harry.
Harry satte sig vid receptionen och började berätta. Harry drack det kalla vattnet ur glaset och suckade djupt. Efter att Harry berättade allt bestämde sig receptionisten att kontakta polisen. Hon bad Harry att återvända till sitt rum tills poliserna kommer.
Det var midnatt och Harry gick långsamt, trött och med rinnande tårar nerför kinderna tillbaka till rummet. Där såg han Caroline sitta på sängen, hårt hållande i Marias docka och sjungandes en sång. Den sång som hon brukade sjunga när Maria var nyfödd. Tårarna rinner nerför Carolines kinder. Harry gick långsamt fram och satte sig bredvid Caroline för att trösta henne.
Han slängde sin högra arm runt hennes nacke, drog henne mot sitt bröst och klappade samtidigt hennes hår.
‒Hon älskade sången, varje gång jag sjöng den sov hon så lugnt i min famn, säger Caroline gråtande med en röst full av sorg och smärta.
‒Oroa dig inte älskling, vi kommer att hitta henne, ge aldrig upp.
‒Lovar du att vi kommer hitta henne, så att vi kan höra hennes röst, klappa hennes mjuka hår, pussa hennes varma kinder igen, frågade Caroline samtidigt som hon snyftade och vilade på sin mans bröst.
‒Jag lovar, sa Harry samtidigt som en tår föll från Harrys högra öga ner på Carolines hand.
Klockan var halv ett på natten när poliserna kom in i rummet. Harry och Caroline fick åter berätta om det skumma försvinnandet samtidigt som poliserna undersökte rummet efter spår. Efter ungefär en halvtimme hittade en av poliserna hittade ett blont hårstrå som hade fastnat på fönsterramen.
‒Det verkar som att någon har burit ut er dotter eller så har er dotter självmant hoppat ut genom fönstret, sa polisen som fortsatte undersökningen av rummet fram till femtiden på morgonen.
Caroline kunde knappt stå på sina vältränade ben längre, de kändes nästan som gelé. Men hon vägrade att sova eftersom hon var så orolig för sin dotter.
Nästa dag när Harry kom tillbaka efter en morgonpromenad såg hon att Caroline redan vaknat, hon såg helt blek ut i ansiktet. Hon sa med darrande mun:
‒Poliserna ringde.
‒Ok, vad sa de? frågar Harry tveksamt.
‒Hårstrået tillhör inte Maria, det är någon annans. Det innebär… Det innebär att Maria är kidnappad, sa Caroline med darrande händer.
‒Åh nej, sa Harry samtidigt som ögonen tårades.
‒Allt är mitt fel, jag önskar att jag aldrig gick till duschen, hur kunde vi vara så ouppmärksamma? Var är hon nu? Vad gör hon? Hur känner hon sig?
‒Du är inte den enda som är skyldig, om jag hade stått och pratat inne i rummet istället för utanför så kanske vår prinsessa hade varit här nu, snyftar Harry.
Utredningen fortsätter och fyra månader senare får föräldrarna ett samtal från polischefen. Harry beger sig genast till polisstationen.
‒Vi har hittat en del saker från en fyraårig flicka, sa polischefen och visade ett armband och örhängen.
Harry kunde inte tro sina ögon, det var exakt ett sådant armband och likadana örhängen som Maria hade när hon försvann.
‒Har ni hittat henne, frågade Harry.
‒Jag är ledsen svarar polisen, vi kunde inte se ansiktet eftersom kroppen… eftersom kroppen hade brunnit efter att hon blev mördad. Hon hade innan mordet blivit utsatt för sexuella handlingar. Jag är väldigt ledsen Mr Dawson.
‒Neeej! Det är omöjligt, skrek Harry.
‒Min dotter lever, min dotter lever, jag känner det själv!
‒Lugna ner er, jag förstår er, det är svårt att acceptera, men undersökningarna visar…
‒Jag bryr mig inte om era utredningar! Ska ett par smycken bevisa att min Maria är våldtagen, mördad, bränd, skriker Harry.
‒Ni har fel chefen och jag ska bevisa att ni har fel, hävdar Harry allvarligt och går ut därifrån.
Nästa morgon knackar det på dörren, Harry öppnar. Det är städerskan som påstår att de har fått besök så här tidigt. Harry går för att se efter och Caroline följer med. Vid dörren ser de polischefen stå vid sin bil, han öppnar bildörren långsamt och en ung flicka i 18 årsåldern dyker upp. Hon är skadad, har bandage runt högra armen och massa blåmärken. Men hon är inte ensam. Bredvid går...Maria. Hon springer snabbt mot sina föräldrar och kramar dem hårt.
Caroline har tårar i ögonen av glädje.
‒Tusen tack, vi trodde att vi hade förlorat henne för gott.
‒Ni ska inte tacka mig, utan det är unga flickans förtjänst, hon räddade Maria, sa polischefen.
Flickan berättar:
‒Jag var på väg hem när jag fick syn på en man som bar en gråtande flicka. Jag kände igen er dotter därför att jag hade sett henne med er på Madrids torg för fyra månader sedan. Mannen gick bakom buskarna och jag förföljde honom. När jag förstod att han hade tänkt göra er dotter illa, tog jag en pinne och slog honom i nacken.
Caroline bugade sig ner för att pussa hennes skadade hand. Men flickan drog bort handen och sa istället:
‒Vi kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, det är så mänskligheten fungerar.